När församlingen på skärtorsdagen återinvigde sin kyrka var det inte första och möjligen inte heller sista gången: 1200-talskyrkan har vid en lång rad kända tillfällen åtminstone sedan 1600-talet behövt stagas upp och förstärkas på olika sätt. Detta då kyrkan långsamt sjunker ner i marken på grund av vad Upplandsmuseets arkeologer kallar "besvärliga markförhållanden".
Alsike kyrka är byggd under andra halvan av 1200-talet när byn fortfarande i princip bestod av några enstaka gårdar, vissa mer betydande än andra. Förmodligen var den ursprungligen en av de större och viktigare familjernas egen privata kyrka – vilket var vanligt under äldre medeltid. Det som gör att just denna ändå sticker ut är byggmaterialet, berättar arkeologen Joakim Kjellberg.
– Den är en av tre tidiga tegelkyrkor i länet. De andra finns i Sigtuna och Skokloster.
Den som ska renovera någonting så gammalt som en medeltidskyrka måste ta hjälp av arkeologer för en undersökning, och under två veckor i november arbetade Joakim Kjellberg och hans kollegor från Upplandsmuseet med att undersöka det som dolde sig under golvet. Gravar visste de att de skulle hitta – precis som under i princip alla gamla kyrkogolv och precis som hällarna med inskriptioner vittnar om.
– Den som hade råd kunde begravas i kyrkan. Det var den finaste placering man kunde få, säger Joakim Kjellberg.
Dessutom, berättar han, går det ofta att se en zonindelning, där vissa platser i kyrkan har högre status än andra: ju närmare koret, desto bättre. På den här platsen ligger enligt hällarna två kyrkoherdar, deras familjer och en ensam kvinna som kanske varit gift med en kyrkoherde men dött före honom. Sammanlagt nio vuxna individer och sex barn kunde identifieras i de tre kamrarna – och fler finns helt säkert i andra delar av kyrkan som inte grävts ut.
Hur är det att arbeta med det här?
– Jag har ju jobbat mycket i kyrkor förut men jag förstår att det kan tyckas spektakulärt. Men visst är det speciellt, och att jobba med mänskliga kvarlevor kräver ett stort mått av respekt och är väldigt hedersamt. Det får en alltid att begrunda sin egen dödlighet, säger han.
Man kanske vänjer sig?
– Nej, man gör ändå aldrig riktigt det när det kommer till skelett. Det blir så tydligt att döden är en del av livet.
Benen, visade det sig, låg inte i sina ursprungliga gravar. Kistorna har sedan länge börjat kollapsa, vilket bidragit till röran.
– Förmodligen har de också blandats runt av byggarbetarna på 1800-talet när man behövt komma åt på olika ställen.
Överlag verkar 1800-talet ha varit ganska ödesdigert för Alsike kyrka. Ett senmedeltida altarskåp som plockades ner vid en renovering råkade förstöras, och bara något år dessförinnan stals det äldre kyrksilvret. Inte heller under golvet stötte de på några medeltida skatter, men andra saker som kunde avslöja någonting om hur kyrkan en gång såg ut. Bland annat hittades fundamentet till det gamla altaret och bitar av fönsterglas. Ett fjärdedels öre från 1656 hittades också.
– Myntet är inte så speciellt i sig men det är arkeologiskt viktigt för oss eftersom det berättar att man gjort någonting vid den tiden under golvet.
Myntet har tagits om hand och ska konserveras för att inte brytas ner av syre i luften, men skelettresterna har efter analyserna – med en gudstjänst av en församlingspräst – återbegravts på sina platser. Något prydligare, den här gången.