När flaket med jord till Bengt Wibergs gräsmatta skulle tömmas såg han en flaskhals sticka upp. Flaskan visade sig vara hel och igenkorkad, men hade ändå någonting inuti sig – ett brev omknutet med fint snöre. En riktig tidskapsel alltså.
– Det luktade svagt av rödvin när vi drog ur korken och tog fram brevet. Det är daterat 26 september 1999, med ortsbeteckningen Almunge och en blomma och har rubriken "Historiskt dokument". Det är två tjejer som skrivit, berättar Bengt Wiberg.
Texten andas stor oro inför millennieskiftet och framtiden efter det. Här nämns hur vackert Almunge är och här citeras ”Nilecity 106,5”, en kultförklarad humorserie i SVT.
Men framförallt verkar det vara ett brev om olycklig kärlek. Båda tjejerna, Jenny och Emma, avslöjar nämligen i brevet vilka killar de vill gifta sig med – och vad de ska göra med deras fickvänner. Utan att lämna ut några detaljer kan vi säga att tjejerna inte verkade ha några skrupler när det gäller brutalitet i kärlekens namn, inte i fantasin i alla fall.
Bengt Wiberg skrattar när han läser högt ur brevet. Han vill inte ondgöra sig över de känslostarkaste formuleringarna.
– Vi har väl alla var unga en gång. Jag tänker att det är två tonårstjejer som varit olyckligt kära, har en poetisk ådra och delat på en flaska rödvin – och gjorde det här istället för att tiga, men ändå utan att göra någon upprörd då, säger han.
Den ena brevskrivaren är i dag gift och heter Jenny Hörnqvist, men mannen är inte den det stod att hon ville gifta sig med.
– Det här är ju fantastiskt kul. Gud, vad jag skrattade när jag läste. Men det är också genant förstås, säger hon efter att ha fått del av sitt eget brev.
Hon minns dock inte just den här tidskapseln.
– Jag minns faktiskt inte ens killen vi skriver att jag är kär i. Men vi skrev väldigt mycket och gjorde mycket filmer under högstadietiden, säger Jenny Hörnqvist.
Så det handlar inte äkta olycklig kärlek alltså?
– Nej. Eller den måste ha varit väldigt snabbt övergående i så fall.
Bästa kompisen Emma Forsberg känner på pricken igen sig i högstadietiden när hon läser brevet. Nilecitycitatet var ett stående skämt mellan dem.
– Ha,ha, det var så här vi höll på, Jenny och jag. Men jag minns inte heller killen hon skulle gifta sig med.
Kan det finns fler saker i jorden från er?
– Ja, vi grävde ned något under en citronmeliss i trädgården. Den har inte kommit fram än. Jag minns inte vad det var heller.
Det mesta osannolika i den här historien är kanske ändå att det här inte för första gången flaskpost dyker upp i Bengt Wibergs liv. Förra gången var det han själv som slängde i väg den.
– Jag var till sjöss som sommarjobb och slängde i en flaskpost i Biscayabukten på 70-talet. Och tro det eller ej, ett par år senare fick jag faktiskt svar! Jag tror det var någon från Karibien som skrev till mig, säger han.
Under tiden före millennieskiftet fanns dystopiska stämningar i samhället. En stor oro – som ter sig skrattretande i dag – fanns för att vårt datoriserade samhälle skulle krascha, när räkneverken slog om till flera nollor. En del trodde till och med att domedagen skulle komma. Den känslan finns i Jenny och Emmas brev.
Nu när Bengt Wiberg fann det är vi mitt i en annan orostid, där coronan håller oss i sitt grepp. För Bengt Wiberg och hans fru blev brevet ett mycket välkommet avbrott i en trist coronavardag.
– Vi är över 60, och jag är har högt blodtryck, övervikt och är diabetiker och får absolut inte träffa barn och barnbarn. Det är verkligen jättejobbigt. Så det här var väldigt välkommet, säger han.