För tre år sedan fick Lena Karlssons mamma Göta Karlsson plats på demensboendet Tavastehus, som ägs av det privata företaget Ansvar & Omsorg. Lena Karlsson reagerade direkt på att det inte fanns fungerande larm i rummen. Enligt henne har varken trygghetslarm eller dörrlarm funnits.
– Det fanns ett uråldrigt larm men det fungerade bara sporadiskt, och sista året har larmen varit borttagna från rummen. Det är helt ofattbart att ett demensboende saknar larm, säger hon.
Göta Karlsson lider av svår benskörhet och Lena Karlsson, som är sjuksköterska, vet hur svåra konsekvenserna kan bli om en äldre person ramlar. Men när hon påpekat att hennes mamma behöver ett rörelselarm, som gör att personalen får en signal när en person exempelvis svänger benen över sängkanten, har hon inte fått något gehör.
– Jag har haft en fruktansvärd oro att hon ska ramla, särskilt om hon ska på toa på natten. Vissa nätter har jag därför sovit över hos henne.
Lena Karlsson säger att hon påtalat avsaknaden av larm många gånger för chefen på äldreboendet och det sista halvåret även upprepade gånger för äldrekontoret på Uppsala kommun, som är ansvariga för larm även på privata äldreboenden. Men utan resultat.
– Jag har varit förtvivlad. På kommunen har man sagt att det låter fruktansvärt och att man ska komma oanmälda och titta. Sedan har man sagt att larm är på gång. Men inget har hänt.
Förra helgen fick Lena Karlsson ett samtal från sin mamma, som berättade att hon ramlat på natten och hade väldigt ont i vristen. På Akademiska sjukhuset konstaterades att hon brutit benet på två ställen, och att frakturen inte kommer att läka eftersom skelettet är för skört.
– Nu är det slut på mammas livskvalitet. Tidigare har hon kunnat följa med på promenader och vi har till och med åkt iväg och bott på hotell. Nu blir hon rullstolsburen, med allt vad det innebär med risk för blodproppar och att inte kunna gå på toaletten själv.
Men hade olyckan kunnat undvikas med ett larm?
– Ja, då hade ju någon kunnat hinna dit för att stödja henne så att hon inte ramlade.
Bara någon dag efter olyckan blev till slut ett fungerande larmsystem installerat på äldreboendet. Och Göta Karlsson har även fått ett rörelselarm.
– Är man gammal gäller det att ha anhöriga som har koll på alla detaljer. Men tyvärr är det ju långt ifrån alla som har anhöriga, säger Lena Karlsson.
Själv gruvar sig Lena Karlsson för att bli gammal eftersom hon sett hur lite resurser det finns på äldreboenden.
– Personalen gör så gott de kan, men de är ju så få. De hinner med att hjälpa till vid toalettbesök, att ge mat och medicin. Men omvårdnad och beröring – sådant som vi människor också behöver – det finns ingen tid för.