När man arbetar som webbreporter är det ofrånkomligt att man spenderar en del tid på olika sociala medier, så även Twitter. Detta kan vara extra viktigt under sommarmornarna när nyhetsflödet är knastertorrt. Men jösses, vad den biten av arbetet kan få mig ur balans.
Jag försöker intala mig att det inte är jag, de är dem - alla de andra twittrarna. För själv twittrar jag såklart ingenting. Det skulle aldrig falla mig in. En re-tweet på sin höjd! Kanske en länkning under fikat.
Men helt utan skuld är jag naturligtvis inte. Informationen jag får ta del av är såklart starkt präglad av vilka personer jag väljer att följa. Jag tänker att det är viktigt att följa ett brett spektrum av människor och organisationer så man inte bara står och plaskar i sin egna åsiktsdamm.
Men oavsett läger och debatt så kastas det paj på varandra. Det i sig är väl okej, men många skriver på ett sätt som är så hätskt, att jag tvivlar skarpt på att de skulle uttrycka sig så om de befann sig öga mot öga mot varandra. Och den som hörs mest och oftast får naturligtvis mest utrymme.
Att logga in på Twitter kan ibland kännas som att kliva in ett klassrum där man samlat de mest högljudda, självupptagna fjärdeklassarna och gett dem en varsin megafon.
Så varför envisas jag med att ta del av detta? Jo, för att nyhetsflödet i twittersfären är betydligt bredare än det man kan ta del av via svenska dagstidningar. Ofta kan man hitta nyhetsstoff där innan de når tidningarna, om de når dem alls. Det går alltså att vaska fram guld i denna grumliga nyhetsström.
Men läser jag en tweet rörande vem som har rätt att kalla sig feminist, om X antal bombningar från Israel motsvarar Y antal missiler från Hamas. Om journalistik egentligen är ett yrke eller om inte politiker X egentligen är ond, så begår jag #harakiri