Essy är född på ett småbruk i Upplands Ekeby utanför Alunda som nummer nio av elva syskon. Hon gick i folkskola där, och senare fortsättningsskola.
– Det är inte många som grinar när de slutar skolan, men det gjorde jag. Jag hade så gärna velat läsa vidare, och hade bara små och stora A:n i mitt slutbetyg. Prästens barn och handlarns barn, de fick ta bussen in till skolan i Uppsala, men vidare studier var inte att tänka på för oss som var fattigmans barn, säjer Essy, och hennes ögon tåras när hon berättar.
I stället för att läsa vidare började hon jobba på Mattssons bageri och konditori, och bodde i ett rum ovanpå bageriet. Hon inrättade sig i Gimo, där hon snart fick vänner.
– Jag var mycket för att dansa. På den tiden hölls det då och då baler – de kallades så – i Folkets hus i Gimo, säjer Essy.
I slutet av 1930-talet flyttade hon till Uppsala, då hon fick jobb i Erik Näs Livsmedelsbutik på Dragarbrunnsgatan. I samma veva träffade hon sin blivande make Erik, en glad ung bagare som var anställd vid Lasse-Bagarn på samma gata. Bageriets springpojke fungerade som kärlekspostiljon och kom med hälsningar till den söta tjejen bakom disken. De gifte sig i Ekeby kyrka. Essy bar brudkrona, och hon minns fortfarande sin mammas förmaning inför vigseln: ”Är du med barn, jänta, så svartnar guldet på brudkronan när du går uppför gången.”
Essy arbetade sedan på flera konditorier i Uppsala bland annat Ofvandahls och Güntherska. Och till slut skaffade hon sig den efterlängtade utbildningen.
– Jag läste in realen på kvällsgymnasium och utbildade mig till sekreterare. Och sedan, sedan satt jag i fängelse i 30 år, säjer Essy.
Hon njuter en stund av effekten av sitt avslöjande innan hon berättar att hon jobbade som psykologsekreterare och intelligenstestade pojkar på ungdomsfängelset i Uppsala. Senare fortsatte hon med samma arbete på Studiegården bakom det gamla fängelset på Dag Hammarskjölds väg.
– Det var mycket intressant. Jag levde verkligen för mitt jobb. Jag tog hand om ”pojkarna” och blev som en mamma för dem. Eftersom jag bara testade dem som psykologsekreterare förknippade de inte mig med något negativt – det var inte jag som avslog deras permissionsansökningar, säjer Essy.
Hon berättar om hur hon och maken tog med internerna till sommarstugan i Ängeby, där de badade i poolen. Hon tiggde pengar av Uppsalaföretag för att kunna köpa julklappar till ”sina pojkar”, och tog också ensam med dem till Stockholm för att gå på teater.
– De gick efter mig i en lång rad på Centralen, och skötte sig exemplariskt. ”Hade det varit en plit hade jag rymt”, var något hon ibland fick höra efter dessa utflykter.
Essy minns mycket väl när nuvarande kung Carl XVI Gustaf kom på studiebesök till Studiegården.
– Fast då var han bara unga grabben. Jag hade bakat wienerbröd till besöket, och han smackade i sig och tyckte de var goda.
Och när hon gick i pension fick hon ett så kallat fribrev från internerna i Uppsalafängelset, som garanterade innehavaren att gå fri från inbrottstjuvar.
– Jag vet just inte om det är värt så mycket i dag, och hur pass det skyddar i dagen samhälle. Lill-Babs har ett också, har jag hört, säjer Essy.
Långt efter att hon gått i pension hände det att hon fick höra ett ”Hej Essy!” från bänkarna på Vaksalatorg. Och när hon frågade ”Var träffades vi?” kunde ropet skalla Över torget: ”På kåken minns du väl!”
Under många år engagerade sig Essy som pensionär i kabarégänget Prosit som sjöng, dansade och uppförde sketcher. Gänget åkte runt och uppförde kabaréer för pensionärer, institutioner och företag runtom i Uppland, och Essy uppträdde i nätstrumpor och frack á la Marlene Dietrich.
– Det var ett jädrans ombytande av kläder hela tiden!