Lätta snöflingor faller över gågatan när jag promenerar mot mötet med Lisa Thörn. Snart kommer jag att få veta att 8 754 334 personer passerade Stora torget under 2017. Och att sex kameror på olika platser i Uppsala centrum mäter flödet av folk.
– Det finns så galet mycket siffror, säger Lisa Thörn och bläddrar i pappren med färgglada kolumner som visar att flödena längs vissa stråk ökat det senaste året och minskat längs andra.
Totalt har nästan exakt samma antal personer rört sig i city under 2017 som 2016.
– Det är roligt med siffror för de ger en tydlig bild. Om vi till exempel satsar på Dragarbrunnsgatan vill vi ju se ett ökat flöde.
Vi sitter runt ett stort ovalt bord i Uppsala Citysamverkans sammanträdesrum. Utanför fönstren ståtar Domkyrkan och Upplandsmuseet i det tilltagande snöfallet. Som vd för Uppsala Citysamverkan har Lisa Thörn blivit ansiktet utåt för en levande stadskärna. Hon rynkar pannan lite när hon räknar efter hur många år hon haft jobbet.
– Sedan 2003 ... femton år alltså! Puh, snart guldklocka!
Hon skrattar och skakar på huvudet.
– Jag kan ibland känna att jag kanske borde göra nåt annat, alla andra byter ju jobb. Men samtidigt stortrivs jag eftersom stan har utvecklats så otroligt mycket. Det finns en ambition och tro på Uppsala i dag som inte fanns när jag började. Det triggar mig som är kreativ och lite galen,.
Sedan två år tillbaka är Lisa Thörn också ordförande för Bröstcancerföreningen i Uppsala. När vi nyss plingade på satt hon i telefon med en kvinna som fått ett cancerbesked. Att engagera sig i föreningen handlar mycket om att ge någonting tillbaka, säger Lisa Thörn. Hon har själv haft cancer två gånger.
– Jag har erfarenheter som man kanske inte borde behöva ha när man är 45 år. Vi behöver våga prata mer om cancer. Jag känner att jag kan hjälpa till med det.
Det var en dag för 21 år sedan, i dåvarande hemstaden Sundsvall, som Lisa Thörn plötsligt upptäckte en knöl på halsen. Det är nog en senknuta, tänkte hon, en sån som hon hade flera av på handlederna under åren som handbollsspelare. Men det visade sig att Lisa fått Hodgkins lymfom. Lymfcancer.
– Jag kände: vadå cancer? Det har jag inte tid med! Jag var 24 år, alldeles i början av livet. Operationen visade att cancern hade spridit sig, jag hade en stor ansamling inne i bröstkorgen, säger Lisa Thörn och måttar upp en boll i grapefruktsstorlek.
Hade hon drabbats bara ett par år tidigare hade chansen att överleva varit betydligt mindre. Nu fanns nya behandlingar att testa, men Lisa Thörn ställde in sig på att dö. Hon skakar på huvudet och skrattar till när hon berättar hur hon, lösningsorienterad som hon är, skulle reda ut allt med vännerna.
– Jag betalade tillbaka en tjuga till nån som jag var skyldig. Jag kunde säga sånt som "du gillar ju den här koppen, den kan du få". Skrev brev till vänner som bodde långt bort för att önska dem lycka till i livet. Någon sa efteråt att jag var som en död själ med ett fastklistrat leende.
En vän förstod att hon inte vågat konfrontera situationen på allvar, men att hon behövde göra det för att ta upp kampen mot cancern. Så han bjöd henne på middag och ställde tuffa frågor om varför hon trodde att hon inte skulle överleva. Det blev en mental vändning för Lisa Thörn, som började visualisera sig själv i en gungstol med barnbarn i knät. Efter närmare ett år av tuffa cellgifter och strålning var tumörerna borta. Men Lisa visste att risken var stor att cellgifterna hade förstört hennes möjligheter att få barn.
– Den rädslan bar jag med mig länge. Jag ville ju verkligen ha barn.
En elefant med glad mun är ritad på whiteboardtavlan i sammanträdesrummet där vi sitter. "Av Agnes Thörn" står det ovanför den, med ett barns handstil.
– Agnes är nio och hennes syster Elsa är tio. Det är helt magiskt att jag har fått dem, säger Lisa.
Det var i Åre, under en skidsemester, som hon träffade sin dåvarande man. De bestämde sig för att flytta ihop i Uppsala, i en trea i Sala backe. Lisa som varit här på några studentfester hade fått en positiv bild av staden och ville gärna hit. Eftersom hon jobbat som cityledare i Sundsvall sökte hon den nya tjänsten som cityledare i Uppsala.
– I annonsen stod att man skulle ha ett brett kontaktnät. Jag berättade att jag känner fem personer i Uppsala. Men de som intervjuade mig sa att vi känner folk, så det ordnar sig.
– Jag hamnade direkt i ett forum som var otroligt välkomnande och lärde snabbt känna både staden och människorna.
Cityhandeln för en hård kamp mot de externa köpcentrumen och, i stigande grad, näthandeln. Förra veckan blev det känt att McDonalds lägger ner restaurangen på Forumtorget. Lisa höjer på ögonbrynen.
– Det är störst för McDonalds tycker jag, att de inte finns i centrum i Sveriges fjärde största stad.
Handlar du på Gränby centrum nån gång?
– Haha, ja, men bara med stora solglasögon på och mest bara på Panduro, som inte finns i city. Men jag har inget emot Gränby, det finns ingen sån konkurrens mellan oss.
Näthandlar du då?
– Det händer. Men jag gillar verkligen att botanisera i butiker, att klämma och känna. Och jag tror att det kommer att komma en motreaktion mot alla skärmar. Att vi vill möta människor.
Det senaste året har Lisa Thörn jobbat mycket med trygghetsfrågor. Hon hyllar såväl Uppsalapolisens insatser mot gäng som kommunens satsning på patrullerande ordningsvakter i city. Att skräp och klotter tas bort snabbt och att det blir bättre belysning inte bara inne i centrum utan också längs gångstråken som leder dit är andra viktiga trygghetsfrågor, säger hon.
– Vi måste samverka för att få bort buset. Om folk inte känner sig trygga vågar ingen vara ute, det blir en död stad. Människor ska kunna vistas ute 24 timmar om dygnet.
För sju år sedan upptäckte Lisa Thörn återigen en knöl. Den här gången i bröstet. Och den här gången kändes cancerbeskedet på ett sätt värre. Nu hade hon ju två små flickor som behövde sin mamma.
– Jag sa till läkarna att jag har två fantastiska barn och jag vill bara leva, så tryck i mig allt ni kan.
Det gick vägen. Nu är Lisa Thörn frisk, men en gång om året går hon på kontroller och lämnar prover. Det är enda gången hon är hypokondrisk.
– Man sitter där och väntar på svar och tänker bara "ge mig ett år till". Klart det alltid finns en underliggande oro att cancern ska komma tillbaka, men det måste man lära sig leva med.
Det går snabbt att komma in i samma hjulspår där vardagen snurrar på, konstaterar Lisa Thörn, men hennes erfarenheter har gjort henne bra på att stanna upp.
– Jag kan inte stressa på eller inte värdesätta livet. Att familjen mår bra, det är ju det viktigaste
Familjen ser numera lite annorlunda ut. För fem år sedan skilde sig Lisa och hennes förre man. Lisa flyttade från huset i Lagga till ett radhus i Alsike. I fjol träffade hon en man från Stockholm som har tre döttrar.
– Det är magiskt. Bara de här vardagsgrejerna, som att stå och laga mat ihop.
När jag frågar om de ska flytta ihop skrattar hon igen.
– Jaa du, vi har funderat över hur folk egentligen gör? Hans barn är rotade i en stad, mina i en annan. Ska vi bo mittemellan? Vara särbos till barnen är stora? Men egentligen är det inget problem, när viljan finns ordnar sig allt!