Hon glider helt klart snabbast av de åkare som letat sig till skidspåren på Kap invid Fyrisån, idag omgivna av små sjöar av smältvatten i duggregnet. I förberedelserna inför livet som biskop har skidträningen fått stryka en aning på foten, men Karin Johannesson kan lita på sin rutin i Vasaloppets Öppet spår. Hon gör det nämligen för trettionde gången i år.

Sedan 2003 har hon arbetat på teologiska institutionen vid Uppsala universitet. Att tacka ja till att kandidera som biskop var inte självklart. Det tog lång tid, flera månader, att komma fram till svaret. För att landa i beslutet krävdes mycket funderande och många samtal med människor hon känner. Och bön.

– Bönen använder jag för att lägga saker i Guds hand, fråga om detta är vad Jesus vill, om det är vettigt för hans kyrka, för mig och för andra människor, säger hon.

Artikelbild

| I måndags åkte hon Vasaloppets Öppet spår, idag vigs hon till Uppsala stifts nya biskop. Karin Johannesson har en särskild sorts skidvalla på livets resa: ”Religion och kristen tro ger mig fäste i livet, riktning och stadga”.

Bönesvaren kan Karin Johannesson få genom att lyssna efter hur det känns inuti henne själv, men också efter vad som händer i yttre avseenden. Ibland kommer insikter via människor hon möter, när hon märker att de tror på något. Just i frågan om att ställa upp som biskop kom inget tydligt inre bönesvar. Att beslutet fick ta tid var avgörande.

– Hade jag svarat direkt skulle jag nog sagt att jag har andra planer. Och sökt forskningspengar för att skriva en bok, säger hon.

Karin Johannesson stakar sig glatt vidare i spåret. Skidåkningen har alltid varit en viktig del av hennes liv. Under flera år tjänstgjorde hon som skidpräst i norra Värmland. Då var en av uppgifterna att finnas till för de tiotusentals turister som vistades i området. Under Vasaloppslägren på anläggningen Långberget höll hon i lördagskvällarnas diskussioner om livsfrågor. I samtalen jämförde hon loppets resa från Sälen till Mora med livets.

– Alla som åker Vasaloppet pratar om vad man ska ha med sig i midjeväskan. Det kan vara banan, druvsocker och valla. Har vi lika klart för oss vad vi behöver för att klara livets resa? Vi byter vallatips hela tiden, men gör vi det i livet? Vi kan loppets banprofil utantill med uppför- och nedförsbackar. På samma sätt borde vi kunna rita vår egen livskurva. När det gick uppför, vad gjorde att jag orkade, hur fick jag kraft? Och när gick livet lätt som en nedförsbacke? De samtalen fungerade väldigt bra, berättar hon.

Artikelbild

| Skidåkningen har alltid varit en viktig del i livet för nya biskopen Karin Johannesson.

Men vad behöver då Karin Johannesson för att klara livets resa?

– För mig är religion och kristen tro skidvalla. Tron ger mig fäste i livet, riktning och stadga. Inte bara det förstås. Jag behöver människor som jag kan lita på och prata med när livet är roligt och jobbigt.

Som religionsfilosof ägnar sig Karin Johannesson åt att reflektera kring religionens roll i det offentliga samtalet. De existentiella frågorna är en drivkraft.

– Hur ser andligheten ut idag? Vad har vi för skäl att tro? Har naturvetenskapen något att säga som påverkar hur vi utformar vår tro? Jag funderar också mycket över språket, hur vi kan prata om något så abstrakt som Gud. Varför beskriver vi Gud som en klippa, men inte som en räv, till exempel.

Det är dags att bege sig inomhus. Karin Johannesson ser oberörd ut efter varven i skidspåren. Hon berättar att hon gärna ägnar sig åt att orientera, cykla och springa när det inte finns snö.

– Jag gillar att vara ute och röra på mig, det är ett bra komplement till att sitta still och tänka. I skidspåret tänker jag ofta på teologi och religionsfilosofi. Men när det har varit mycket jobb slår orientering allt, för då måste jag koncentrera mig totalt på det och tvingas koppla bort allt annat.

På plats i biskopsbostaden tittar Karin Johannesson nyfiket i ett par av de flyttkartonger som står staplade och konstaterar att de verkar innehålla dukar, porslin och annat som behövs i representationsvåningen. Lägenheten som snart ska bli hennes hem är än så länge sparsamt möblerad. Det är första gången hon beskådar de nymålade väggarna i mjuka grå, gröna och gula nyanser. Hon har valt färgerna och är nöjd med resultatet.

I sin nya roll som biskop är Karin Johannesson nyfiken på det andliga sökande hon möter hos människor och vilka mekanismer som finns bakom. Hon märker av ett stort intresse för pilgrimsvandringar, retreater, yoga och att dra sig undan i tystnad, och anser att Svenska kyrkan behöver definiera sin roll i detta.

– Religiös tro håller på att dunsta bort i samhället. Jag önskar att sökande människor återupptäckte kyrkan som en plats för sin andliga längtan och för samtal om livsfrågor. Som biskop tänker jag att min närvaro på Facebook ska ha den karaktären.

Karin Johannesson tror att ungas växande psykiska ohälsa kan bottna i att det saknas sammanhang för att diskutera livsfrågor.

– Man behöver som ung prata om livet med personer man kan lita på. Vad vill jag, vad är poängen med att jag finns? Det är för mycket blippande, chattande, yta, säger hon.

Även internt inom Svenska kyrkan har vår nya biskop tankar om hur hon vill förändra diskussionen. Idag upplever hon att mycket kraft går åt till organisatoriska frågor kring pastoratsgränser och fastigheter. I stället skulle hon vilja se mer av teologiska samtal, som vad det innebär att vara kristen idag.

– Det kan handla om vad vi har för budskap till andligt sökande människor eller varför vi ska fira gudstjänst. De riktiga kärnfrågorna.

Karin Johannesson tänker att egentligen alla människor har någon form av tro eller livsåskådning.

– Vi måste alla orientera oss i existentiella frågor om varför vi finns här och vad som är gott och ont. Och statistik visar att jättemånga människor i Sverige ber regelbundet. Även om de inte säger sig lita till en gud vill de ha den dialogen.

Som kristen har Karin Johannesson en hjälp när det krisar. Gud och Jesus finns där, att vända sig till och prata med.

– Jag har också en annan framtidshorisont. Tron tar inte bort rädslan för att dö, men jag har ett hopp om att det inte tar slut när livet gör det, utan att det finns något att komma hem till. En evighet.

Hon tror inte att det finns en mening med allt, men att det som är ont kan vändas till något gott.

– En del är bara elände, men Gud kan göra gott av det som inte blev som det var tänkt. Det kanske inte händer, men möjligheten finns.

Karin Johanneson oroar sig över att klyftorna mellan fattiga och rika växer, i Sverige och runtom i världen. Att se bilder från flyktingläger kan väcka ett existentiellt engagemang och frågan varför Gud inte griper in och gör slut på allt lidande.

– Att ge ett gott bemötande till dem som söker sig till Sverige är något jag engagerat mig i. Även om jag förstår att vi inte kan ta emot alla som vill komma hit.