Det första svenska uttryck som Rebecca Tosin Adodo hörde var ”puss puss”. Det lärde hon sig redan i hemlandet Nigeria.
– Det var min man som hade lärt sig det, när vi visste att vi skulle till Sverige. Vi tycker att puss puss är så roligt, i Nigeria betyder det katten, säger hon och skrattar stort.
Rebecca Tosin Adodo går D-kursen i svenska för invandrare (SFI), den högsta nivån. Vi träffar henne och hennes kursare Montathip Karnsri, från Thailand, och Taylan Karakaz, från Turkiet, i kursarrangören Lernias kurslokaler mitt i centrum. Utanför de mörka fönstren snöar det slask. Den här dagen har de lyssnat på nyheter och fått ta ut svåra ord.
– Vad jag har lärt mig i dag? Jo, till exempel ordet trakasserier, det var i en nyhet om metoo, säger Montathip Karnsri.
De började alla tre på A-kursen i mars. Sedan har det gått med raketfart. För de flesta nyanlända tar det ett par år att komma till D-kursen, men för den som är motiverad kan det alltså gå betydligt snabbare. De berättar att de försöker öva sig på svenska även utanför skolan: de lyssnar på radio, ser på svensk tv, går på språkkafé. Montathip Karnsri och Taylan Karakaz är dessutom gifta med svensktalande, så de blir översköljda med svenska även hemma.
– Jag pratar svenska hemma och med kompisar. Men här på skolan blir jag ofta nervös, det är svårare att prata svenska här, säger Taylan Karakaz.
Alla tre gillar svenska språket, de tycker att det är ett roligt språk att lära sig och att det låter fint: lite som en melodi. Men de långa orden är kluriga: som försäkringskassan eller invitationsdepartementet. U och Y är svåra att uttala och kanske särskilt tje- och sje-ljuden, säger de och försöker sig på lite olika typer av ljuden för att hitta rätt.
– Och om man betonar fel kan det bli ett helt annat ord än det man ville säga. Det är jättesvårt, säger Montathip Karnsri.
Ja, ta tomten och tomten som exempel. Två helt skilda ord beroende på var betoningen hamnar. I svenskan är skillnaderna också stora mellan långa och korta stavelser, vilket skapar en särskild rytm. Det är därför svenska brukar uppfattas som ett melodiskt språk. Att vi har korta och långa vokaler gör dessutom att det finns hela arton vokaler att hålla reda på; ett långt a låter ju inte likadant som ett kort a.
Men det finns fler fallgropar i svenskan än så, konstaterar Ellen Bijvoet som är forskare vid institutionen för nordiska språk på Uppsala universitet. Att lära sig det här med genus, alltså vilka som är en- respektive ett-ord, är en förståelig svårighet. Ordföljden är något nästan alla invandrare gör fel på i början, eftersom vi i svenskan envisas med att sätta verbet på andra plats i påståendesatser. Vår förmåga att stapla konsonanter efter varandra ställer till det för ovana tungor: västkustskt är ett av de värre exemplen. Eller ta prepositionerna, suckar Ellen Bijvoet: de är många och ofta ologiska.
Därmed inte sagt att svenska är svårare än andra språk, men alla språk har sina klurigheter.
– Man ska verkligen inte underskatta det här med att lära sig ett nytt språk i vuxen ålder. Alldeles i början går det lite snabbare för vuxna, eftersom de har ett annat språk att luta sig emot. Men ganska snabbt går barnen om de vuxna i inlärningen, säger hon.
Den som kommer till Sverige före tonåren lär sig oftast prata så flytande att det inte hörs någon brytning i dagligt tal. Men de allra flesta vuxna kommer aldrig att tala svenska utan att modersmålet slår igenom. Själv flyttade Ellen Bijvoet hit från Nederländerna för 30 år sedan, som 23-åring. Hon ser sin brytning som något positivt.
– Jag tycker det är lite tråkigt när någon säger att den nästan inte hörs. Alla ska inte behöva låta likadant, det ska få finnas variation. Det hörs ju om någon är från väst- eller sydsverige, varför skulle det inte få höras att man är från ett annat land?
Kan man inte svenska är det svårt att fullt ut delta i samhället. Ja om man inte pratar engelska då, säger Ellen Bijvoet.
– Det tar i snitt längre tid för engelskspråkiga personer att lära sig svenska än för personer med andra närliggande modersmål, som exempelvis tyska. Förmodligen för att många svenskar tycker att det är så kul att prata engelska.
Men för andra invandrare är svenska alltså A och O. Hur snabbt man lär sig beror på en massa faktorer. Hur pass lika modersmålet är svenskan spelar givetvis roll. Och ens utbildning: ju längre du gått i skolan, desto vanare är du att ta till dig ny kunskap genom undervisning. Den egna språkbegåvningen – och inte minst motivationen – är av stor betydelse. Chansen att snabbt komma in i samhället och därmed få träna på språket påverkas också av det kulturella avståndet: hur olikt Sverige är ditt hemland samt hur omgivningen ser på den kultur varifrån du kommer.
– Själv var jag väldigt priviligierad. Jag kom hit som student och kom enkelt in i studentvärlden.
Sedan spelar tidsandan in. För de som invandrade för några decennier sedan var det troligen lite enklare att lära sig svenska än för många som kommer i dag, tror hon. När invandringen inte var lika stor fanns en annan nyfikenhet på nykomlingarna. Sverige var heller inte lika segregerat, så de nyanlända mötte svensktalande i högre grad än vad många nyanlända i dag gör.
Något som Ellen Bijvoet själv tyckte var klurigt i början var avsaknaden av tydliga hierarkier i Sverige och hur det påverkade språket. Till skillnad från i holländskan är alla ”du” med varandra.
– En professor kan säga ”Tjena, jag heter Göran”. Sånt var förvirrande i början, jag var osäker på om jag kunde svara med samma typ av språk. Var det liksom ”tjena” tillbaka och ”vem ska pröjsa käket”? Eller hur förväntades jag prata?
Hon insåg snabbt att det fanns vissa utfyllnadsord som var bra att lära sig för att låta lite mer svensk. Så som "jaså" och "jaha".
– Mycket talutrymme fylls med de orden, säger hon med ett skratt.
Japp, sådana ord finns det gott om. Det säger också Montathip Karnsri, Taylan Karakaz och Rebecca Tosin Adodo och skrattar medan de funderar vilka som är de vanligaste.
– "Eller hur”, ”exakt”, ”just det”. Och ”precis”. Det säger ni jätteofta, säger Montathip Karnsri.
– Ja just det, det är sant, svarar jag utan att tänka mig för.
Montathip Karnsri drömmer om att bli barnmorska, och hoppas därför kunna plugga vidare när hon är klar med SFI:n. Taylan Karakaz vill jobba som målare, vilket han gjorde i Turkiet. Och Rebecca Tosin Adodo tänker sig en framtid på Försäkringskassan.
– För att jag tycker om att hjälpa människor, förklarar hon. När man kan svenska kan man bli en del av samhället och börja jobba och träffa människor. Därför vill jag lära mig svenska jättesnabbt.