Rania önskar jämställdhet också för invandrartjejer

En höstdag för fyra år sedan kom Rania från Syrien till Uppsala. Kylan var det första hon reagerade över, och det mörker som sedan lade sig det närmaste halvåret. I dag är hon nitton år och bor tillsammans med sina föräldrar och syskon i en liten lägenhet i en av Uppsalas mer invandrartäta stadsdelar.

Medan vi balanserar våra breddfulla lattemuggar mot ett bord på kaféet där vi stämt träff frågar jag henne om hon trivs i Uppsala.

– Nja, Uppsala är så litet säger hon med ett skratt och snart kommer jag att förstå varför hon känner så.

Rania hade ingen aning om hur Sverige var innan hon kom hit. Nu har hon fått erfara att det svenska samhällets jämställdhet inte gäller alla. Det är många som vill kontrollera hur hon ska bete sig och vara klädd.

Landsmän som bor i närheten av Rania och hennes familj har åsikter om hur Ranias föräldrar ska uppfostra sina barn. De ska inte bli för svenska.

– De här människorna styr mig genom att påverka mina föräldrar. Mina föräldrar bryr sig jättemycket om vad andra säger och känner att de behöver kontrollera mig och mina syskon mer. Det är jättejobbigt. Men man vänjer sig.

I den miljonstad som Rania växte upp i var det lättare att vara anonym. Här i Uppsala upplever Rania att det finns ögon överallt. Som exempel berättar hon om den gången en manlig bekant ringde hem till föräldrarna efter att de sett henne prata med en killkompis på gågatan.

– Jag har träffat personer som är födda här och som behandlar mig dåligt, på ett sätt som de aldrig skulle våga vara mot svenska kvinnor. Jag ser hur de behandlar sina döttrar sämre än sina söner.

Rania skakar på huvudet och säger att hon inte kan förstå hur människor som bott i Sverige i 20-30 år inte har blivit mer jämställda.

– Jag tycker att det är sjukt. Om man har bestämt sig för att bo i det här landet måste man acceptera hur det är här och anpassa sig. Det finns massor av barn som tvingas leva på ett sätt hemma och ett helt annat i skolan.

Rania har slöja, men när jag frågar henne om det är hennes eget val skakar hon på huvudet. När hon som femtonåring i Syrien började bära slöja, på grund av det sociala trycket, grät hon först. Fick hon välja skulle hon ta av sig den, men så länge hon bor hemma går det inte. Hon berättar att hon har kompisar som också de är tvingade till slöja, men att de utåt säger att det är deras eget val.

Rania beskriver en vardag där det blir uppenbart att hon som ung kvinna med muslimska rötter hamnar mitt i skottlinjen, angripen från två håll. För samtidigt som trycket hemifrån är stort att bära slöjan kan trycket från övriga samhället vara stort att ta av sig den. Hon får ofta ilskna och nedsättande kommenterar om slöjan. Främst från lite äldre personer, men hon märker att fler än så tittar snett.

– En äldre man kom fram och försökte dra ner slöjan för mitt ansikte och sa ”vad är den här jäveln du har på huvudet”. En annan skrek åt mig på gågatan att alla araber och muslimer ska ut från Sverige. Det var jättepinsamt.

Men den rasism hon utsätts för tycks ändå inte uppröra henne så mycket, inte just när vi träffas i alla fall. Hon fortsätter att prata om slöjan, och att hon önskar att det vore lag på att inte få bära slöja i Sverige.

– Det skulle göra oss friare. Då vore det ingen mening att försöka tvinga på oss den. För det finns inget positivt med den. Den kontrollerar mitt liv, en kvinna med slöja får inte vara hur som helst. Den begränsar mig i idrott och simning och den passar inte in i samhället, det känns inte som att jag får samma chans med den.

Rania kommer inte att själv få välja vem hon ska gifta sig med. Inte fullt ut i alla fall – hennes föräldrar kommer att styra till viss del. Att gifta sig med en man som inte är muslim är otänkbart.

– Muslimska kvinnor får inte det. Muslimska män däremot kan gifta sig med en icke-muslimsk kvinna. Det är väldigt konstigt.

Inte heller i skolan har Rania känt sig fri från kontroll. När hon började språkintroduktionsklass på gymnasiet tillsammans med andra nyanlända ungdomar var hon och de andra tjejerna i klar minoritet – som tjejer vanligtvis är i dessa klasser, eftersom det är fler killar som söker asyl i Sverige. Förutom Syrien är Afghanistan och Irak länder varifrån många flyktingar kommer, och det är också länder med starka patriarkala värderingar där det är viktigt att kontrollera tjejers och kvinnors sexualitet. Det märktes i klassrummet.

– Vissa av killarna hade alltid ögonen på oss tjejer för att se att vi uppförde oss rätt. De kommenterade vad vi sa, vad vi gjorde och vad vi hade på oss. De kunde säga att ”det där kan du inte ha på dig, du är inte svensk”. Jag brydde mig inte, men vissa tjejer tyckte att det var jättejobbigt. En tjej från Afghanistan som bodde själv var rädd hela tiden, säger hon.

Rania och andra tjejer ur klassen berättade för lärare och rektor om situationen. Men inget hände. Det fanns inga bevis för killarnas beteenden – bland annat för att lärarna inte förstod vad killarna sa sinsemellan. Och egentligen tror inte Rania att skolan kan göra så mycket.

– Hur mycket kan skolan påverka? Det här handlar nog mest om hur man är uppfostrad, hur ens pappa beter sig mot ens mamma. Och de skulle aldrig våga behandla en svensk tjej på det sättet.

Pratade ni i skolan om värderingar?

– En del, men inte så mycket.

Rania blir tyst en kort stund, och säger sedan att en förklaring till killarnas beteende kan ha varit att de själva mådde dåligt, på grund av asylprocessen och tidigare erfarenheter.

– Många kom från Iran, där de haft det jättejobbigt och själva varit mobbade. Kanske tog de ut det på oss.

Att det råder så stora skillnader i frihet mellan olika kvinnor i Sverige, beroende på bakgrund, är något som Rania känner är djupt orättvist. Hon önskar att det skedde en jämställdhetsrevolution bland tjejer och kvinnor med utländsk bakgrund. I dag är det få som på riktigt ser deras situation, tycker hon.

– Feminister bryr sig inte om oss.

När Rania gått ut gymnasiet tänker hon söka utbildningar i andra städer. Kanske Örebro eller Jönköping; någonstans där ingen känner henne.

– Det är min enda chans att få leva ett liv där jag inte är så kontrollerad.

Hur hoppas du att livet ser ut om tio år?

– Om jag får önska så är jag klar med min utbildning och har hunnit jobba några år. Jag har träffat en man som jag själv fått välja. Han ska vara jämställd och en bra pappa, för om vi får en dotter ska hon ha frihet att själv få välja hur hon ska leva.

Fotnot: Rania heter egentligen något annat.

Läs mer: Sara flydde från sin familj

Läs mer: "Hedersförtrycket ökar"