I snart ett år har Dzhon varit föreståndare på Höganäs vårdboende som drivs av Ansvar och omsorg och ligger på Torkelsgatan i Uppsala, och under den tiden har han hunnit göra sig mycket omtyckt bland de äldre.
– Han är bra, John, säger en av damerna vid kaffebordet och de andra nickar instämmande (Dzhon har blivit ”John” här).
Hans närvaro märks på många sätt. Mjuka pianotoner av Mozart möter redan i dörren besökaren vid Höganäs vårdboende; Dzhon anser att det är viktigt med atmosfär och känsla redan i entrén, och att det över huvud taget är viktigt att skapa harmoni i miljön.
Det har blivit fredagseftermiddag, och från något av köken en trappa upp strömmar förföriskt söta dofter av vanilj och choklad.
– Jag hade lite tid över, så nu håller jag på att baka kärleksmums till halv tre-fikat, förklarar Nour som jobbar på vårdboendet.
Dzhon är hennes chef, och nu kommer han själv gående i en korridor, lite försenad efter ett möte med personalen. Han förklarar med ett leende att personalen haft lite olika uppfattningar om hur saker bör göras:
– Det var en grupp som behövde input, och vi redde ut det.
Innan vi slår oss ner i hans hörnrum som vette mot Råbyleden går vi en runda i huset, medan han berättar om sina planer och visioner. I aktivitetsrummet är det tänkt att någon form av verksamhet ska pågå varje dag. Här finns bland annat motionscykel och roddmaskin, och här arrangeras bollgympa och sittgympa.
På en vit duk som hänger på väggen skärmen kan man titta på diabilder och film. Populärast just nu är filmen Två primadonnor, som är ett öppenhjärtigt samtal mellan sångerskorna Birgit Nilsson och Zarah Leander.
– Då sjunger vi alla med i "Vill ni se en stjärna", säger Dzhon som själv gärna spelar gitarr och piano och sjunger med de boende. Han tycker inte att man behöver vara en fantastisk sångare för det, för oftast är det någon av de äldre som kan både sång och text. Till min häpnad klämmer han plötsligt i med ”Han har öppnat pärleporten”. Skrattande förklarar han sin bakgrund: uppväxt i en frireligiös familj i Ukrainas huvudstad Kiev, där melodin inte var okänd. Med sitt språksinne har han snabbt tillägnat sig den svenska texten.
Men det finns också en annan, djupare förklaring till hans kännedom om väckelsesånger. När Dzhon började arbeta inom äldreomsorgen insåg han snart hur viktiga psalmer, sånger och historier är som kulturbärare för de gamla.
– De som inte känner till det kan ha det svårt i mötet med äldre – jag säger själv gärna årsrika – personer. Det är viktigt att kunna mötas på gemensamma punkter för annars har man snart ingenting att tala om, säger Dzhon. Eftersom han är ny i verksamheten har han ännu inte hunnit hela vägen för att sprida sina visioner och tankar bland medarbetarna. I ett första skede vill han ge personliga exempel på hur man kan interagera med de äldre. Däremot har Dzhon sett till att man varje vecka får besök av barnen från förskolan Botulf som ligger tvärsöver gatan, ett samarbete han återupplivade när han tillträdde.
– Barnen har gemensamma aktiviteter med de boende, och båda parter uppskattar arrangemanget, säger Dzhon och visar en stor färgglad teckning som barnen gjort och som föreställer ett generationsboende.
– De älskar att vara här! När vi är klara med aktiviteterna fikar vi tillsammans.
När Dzhon var ung flyttade han till Estland och en församling som samarbetade med Livets ord i Uppsala. Eftersom den språkintresserade Dzhon kunde engelska fick han följa med som tolk när församlingen besökte möten och konferenser, bland annat Europakonferensen i Uppsala där han tolkade församlingens dåvarande ledare Ulf Ekman. Dzhon fick intrycket av Sverige som ett land där man kunde förverkliga sina drömmar.
– Samtidigt hade jag en övertygelse om att jag behövdes hemma i Ukraina för att bygga upp mitt land, kanske som diplomat.
Men möjligheten att göra skillnad för andra blev hans nya mission. Efter en vistelse i Nya Zeeland anlände han i april 2003 till Stockholm. Fast han inte visste det då såg han från Finlandsbåten sin första, blivande arbetsplats i Sverige, äldreboendet Danvikshem i Stockholm. Där började han som vårdbiträde två månader efter ankomsten. Efter några år började han läsa till sjuksköterska på distans vid Uppsala universitet.
Direkt efter examen sommarjobbade han på Aleris i Eriksberg. När han hörde att boendets chef skulle sluta frågade han vad som krävdes för jobbet.
– När jag sedan fick möjligheten att prova på det insåg jag att det var precis vad jag ville: att inspirera människor att göra skillnad. Jag gick ledarskapsprogrammet som företaget precis börjat med.Så fick jag börja flyga själv, säger Dzhon som sedan chefade för boendet Orion i Enköping. Men företaget förlorade upphandlingen: en krona i dygnspris skiljde, minns han.
– Jag nästan grät när det stod klart att vi förlorat upphandlingen. Medarbetarna också.
Dzhon återvände till Uppsala, nu som chef för äldreboendet Hasselparken. Men hans ambitioner och visioner höll på att knäcka honom och han tvingades backa och kliva ner från ledarrollen.
– Jag började arbeta som sjuksköterska och projektledare i samma företag ett år, och fick insikt i att man inte kan göra allt på en gång. Numera är det en sak i taget som gäller, och att se
saker från helikopterperspektiv är viktigt.
Att han bor på landet sedan 2,5 år gör det än lättare att koppla bort jobbet.
– När jag och min sambo lämnar sista rondellen i Librobäck lämnar vi både stadslivet och jobbet.