– Jag hade nog inte levt i dag om jag fötts någon annanstans än på Akademiska. Mina föräldrar har berättat att det var tack vare en läkare som heter Anders Jonzon som jag finns till. Han beslutade att satsa allt man kunde för att rädda mig. Så gjorde man tydligen inte på andra svenska sjukhus med så tidigt födda barn, säger Caroline Andersson.
Fastän hon föddes efter en förlossning som kom igång drygt 16 veckor tidigare än beräknat föddes hon ändå på sätt och vis i rätt tid. Några år tidigare hade nyföddhetsvården inte klarat av att rädda ett så omoget och extremt skört barn, med en födelsevikt på bara drygt ett halvt kilo och inte längre än en vanlig skollinjal.
Många olika insatser hjälpte Caroline Andersson att klara den första kritiska tiden utanför livmodern. Noga övervakad respiratorvård med extra syretillförsel för att klara andningen, näringstillförsel via dropp, och vård i kuvös med lagom temperatur och luftfuktighet för att hålla kroppsvärmen och klara vätskebalansen var några inslag i detta åtgärdspaket.
Allteftersom hon växte sig starkare kunde åtgärderna gradvis trappas ner. Efter fyra månader bedömdes hon vara tillräckligt frisk för att skrivas ut från sjukhuset och följa med sina föräldrar hem.
Under vårdtiden var föräldrarna ständiga gäster på nyföddhetsavdelningen 95 F, men till skillnad från i dag kunde de inte sova över där och spela en mer aktiv roll i vården. Det skulle dröja flera år innan så kallad känguruvård infördes, som ger barnet värme och trygghet hud-mot-hud med mamma eller pappa.
– Jag förstår att det måste ha varit en väldigt jobbig tid för mina föräldrar. De pratade sällan med varandra eller med mig om vårdtiden på nyföddhetsavdelningen. Jag tror att de helst ville glömma hur det varit att under lång tid sväva i ovisshet om de skulle få med mig hem eller om jag skulle dö på sjukhuset, säger Caroline Andersson.
När hon föddes pågick i både Sverige och internationellt en debatt om sjukvården verkligen så aktivt skulle försöka rädda extremt för tidigt födda barn. En del förespråkade till och med en viktgräns på över 1 000 gram för att sätta in aktiva räddningsinsatser, med hänvisning till att barn som vägde mindre än så riskerade svåra cp-skador, blindhet, dövhet och andra allvarliga handikapp.
Caroline Andersson har ingen cp-skada, hennes hörsel är normal och hon har bara ett mindre synfel. Men hon är inte opåverkad av den alldeles för tidiga starten av livet utanför livmodern.
– Jag har till exempel svårt att bedöma avstånd och en del problem med motoriken. I dag är problemen mindre än när jag var barn, men fortfarande händer det att jag ofrivilligt tappar saker jag håller i eller snubblar när det inte finns något att snubbla på, berättar hon.
Under flera år i grundskolan fick Caroline Andersson en gång i veckan gå från de vanliga lektionerna för att träna motorik och balans i skolans gymnastiksal. I dag tränar hon på egen hand tre gånger i veckan på gym i Uppsala.
– Jag tränar kondition, styrka och smidighet. Träningen är jätteviktig, inte bara fysiskt. Ju mer jag känner min kropp, desto bättre kan jag kontrollera impulsiva känslor. Numera blir jag sällan jättearg, men förr kunde jag ibland få riktiga raseriutbrott för småsaker, säger hon.
Caroline Andersson sticker ut med sitt rödfärgade hår och sina tatueringar med motiv från olika datorspel på armarna. De första tatueringarna gjorde hon nästan direkt efter att ha fyllt 18 år, resten har tillkommit gradvis under årens lopp.
– Jag började tatuera mig för att dölja en del ärr. Jag blev väldigt mobbad i grundskolan med allt från glåpord om att jag var äcklig och ful och borde ta livet av mig till hårda knuffar, få isbollar kastade på mig, bli spottad på och bränd med cigaretter. Barn kan vara väldigt elaka mot dem de inte tycker passar in. Som väl var slapp jag de värsta mobbarna när jag började gymnasiet inne i Uppsala, säger hon.
När Caroline Andersson var 22 år fick hon efter en specialistutredning diagnosen adhd. Den funktionsnedsättningen är flera gånger vanligare hos barn som fötts extremt för tidigt jämfört med hos barn som fötts i normal tid efter 39 veckor.
– Så här i efterhand tycker jag att det är jättekonstigt att man inte upptäckte att jag har adhd redan när jag var barn, speciellt som mina symtom tydligen är väldigt tydliga. Nu får jag medicinering som hjälper mig, det hade varit bra om jag fått den redan när jag gick i skolan, säger hon.
Caroline Andersson tycker att livet har vänt till det bättre under senare år – med jobb på ett litet Uppsalaföretag som säljer kosttillskott, vänner som hon litar på och, efter åratal av tillfälliga boenden, en lägenhet med förstahandskontrakt. Där bor hon med sin 12 år gamla katt Masari, och där tillbringar hon det mesta av sin fritid.
– Det passar mig väldigt bra. I större sällskap har jag svårt att ta emot och bearbeta alla yttre intryck, jag blir bara stressad och jättetrött. Därför är det också skönt att ha fått jobb på en liten arbetsplats. Och Masari är som jag, litet för feg för att vilja vara utekatt, säger hon.
Caroline Anderssons mamma dog förra året, men med pappa Ulf har hon så gott som daglig telefonkontakt och nästan varje helg brukar hon ta bussen från Uppsala för att besöka honom i stugan där hon växte upp utanför Knutby.
– Vi behöver inte prata så mycket, vi trivs ändå väldigt bra tillsammans. Jag brukar hjälpa honom med att betala räkningar över nätet och annat som han inte är så bra på. Jag är ganska teknisk, på jobbet kallar de mig McGyver eftersom jag brukar kunna fixa maskiner och apparater när de krånglar, säger Caroline Andersson.
Fastän hon berättar om många allvarliga saker i den här intervjun finns det också en hel del av glädje och skratt under den. Så brukar det också vara i jobbet normalt, bekräftar hennes chef Tomas Karlsson som är med och visar runt när fotografen Staffan Claesson tar bilderna till det här reportaget.
– Jag vet faktiskt ingen person som har så bra humor som Caroline, säger han.
Caroline Andersson säger att hon är rätt nöjd med sitt nuvarande liv.
– Det har gått över förväntan faktiskt. Vad jag gör om tio år? Jag har inga speciella framtidsplaner men oavsett vad jag gör då tror och hoppas jag att det gör mig lycklig, säger hon.
Läs också: Uppsala räddar flest extremt för tidigt födda.
Här kan du läsa mer om kämguruvård
Läs också: För tidigt födda klarar ofta vardagen trots besvär.