Vi hoppar in i bilen, jag och fotografen. Vi ska två och en halv kilometer, men har inte tid med annat färdsätt än bil. Sedan ska han dessutom vidare på ett annat jobb. Inget konstigt, det är så vardagen brukar se ut.
På Kungsgatan trängs vi med alla andra som också måste ta bilen. För medan rapporterna kommer allt tätare om att det snart är för sent att hindra en komplett klimatkatastrof fortsätter de allra flesta av oss våra liv i samma hjulspår, som om hotet inte fanns. Vi vet hur extremt klimatovänligt det är att flyga – ändå flyger vi svenskar dubbelt så mycket som för 20 år sedan. Shoppinghögtiden Black friday häromveckan slog rekord. Precis som årets julhandel spås göra – igen.
Efter att ha snurrat runt i centrum hittar jag och fotografen till slut en parkeringsplats. En av de första vi träffar på Dragarbrunnsgatan är Helen Sweno.
– Jag tänker att jag borde göra drastiska åtgärder. Som att nästa bil ska vara en elbil. Att jag ska dra ner på att flyga utomlands. Men det är jättesvårt, säger hon.
– Fast jag äter mycket mer vegetariskt nu än för något år sedan.
Helen Sweno tycker att det egentligen är jättekonstigt att vi alla inte gör mer, med tanke på hur allvarligt hotet är. Men kanske är det så stort att det är svårt att greppa, funderar hon.
– Politikerna behöver styra oss mer. Som att göra flygresorna skitdyra.
Gående med varsin barnvagn kommer Lotta Ahltorp, Matilda Wallin och Kristin Åkerblom. Det visar sig att de går och pratar om att de ska dra ner på antalet julklappar i år och att det är bra att det finns en stor begagnatmarknad så att man som småbarnsförälder slipper köpa nytt jämt.
– Samtidigt bränner man sju-åtta blöjor om dagen, konstaterar Kristin Åkerblom. Man skulle såklart kunna gå all in och köra på tygblöjor. Fast de måste man ju tvätta och då går det åt energi och tvättmedel...
Nej, det är inte alltid lätt det här att vara konsument. Kristin Åkerblom påpekar att många av oss kan vara hyfsat medvetna till vardags. Men att klimatvänliga principer lätt ryker om uppoffringarna är för stora:
– Det här med att alla åker till Thailand ... hur stor roll spelar det då att man stått och källsorterat resten av året?
Lotta Ahltorp säger att hon försöker göra det hon kan: hon köper mycket ekologiskt och begagnat och flyger inte så mycket.
– Sen kan ju jag gå och malla mig över mina kravbananer, men familjen vars hus flutit iväg på grund av klimatförändringar räddas inte av det. Det kan jag få ångest över. Men jag går inte runt och känner mig rädd, framtiden kommer ju oavsett.
– Ja ... eller gör den det? Det är väl frågan, säger Matilda Wallin. Men jag går inte heller runt och är rädd, då skulle man ju bli galen.
De senaste 100 åren har medeltemperaturen ökat med drygt 1 grad, främst på grund av människan. Upp till 2 grader kan vi och våra samhällen anpassa oss till, enligt forskarna, även om vi får räkna med många naturkatastrofer och mycket mänskligt lidande. Med nuvarande klimatpolitik i världens länder är vi på väg mot 3–4 grader fram till år 2100. De självförstärkande systemen vid polerna har startat tidigare än man trodde; när isarna smälter reflekteras inte längre solens strålar utan absorberas av havet som därmed värms upp ännu snabbare. Men mest bekymrade är många forskare över tecken på att metangas – som påverkar växthuseffekten mer än koldioxid – börjar frigöras från havsbotten och tundran. Något som kanske inte går att stoppa.
Det finns de som tagit hotet om undergången på största allvar. Vi hoppar in i bilen och kör den en kilometer, hem till Staffan Lindberg. Komikern, musikern och författaren som för tio år sedan blev känd som koldioxidbantaren. Genom att flyga och köra bil minimalt, radikalt skära ner på köttätandet samt försöka få råkoll på produkters klimatpåverkan har han pressat ner sina personliga utsläpp till knappt hälften av genomsnittsvenskens.
– Jag tycker ju att jag reagerade som alla borde reagera, säger han och frågar i nästa andetag vilken slags mjölk jag vill ha i kaffet. Sju gårdars närproducerade ekologiska eller Oatleys veganska mjölkliknande havredryck?
Eh...? Jag överlåter valet åt Staffan Lindberg och får komjölken.
Han räcker mig koppen och konstaterar först att matvaror är det mest knepiga för en konsument att ta ställning till – det finns så hiskeligt många parametrar – och sedan att det egentligen inte spelar någon större roll att allt fler produkter är klimatmärkta. Den stora boven är ju att vi konsumerar alldeles för mycket.
– Min slutsats är att vi är för rika. Det bästa man kan göra är att gå till arbetsgivaren och begära sänkt lön, säger han glatt.
Staffan Lindberg har alltid varit intresserad av naturvetenskap och haft med sig ett miljötänk sedan barndomen. Att bli en koldioxidbantare passade hans identitet bra.
– Jag behövde inte göra upp med något MC-gäng om jag säger så. För mig är det mental friskvård att försöka leva så klimatvänligt som möjligt. Jag har ett starkt överjag, gör inte ens något dåligt i drömmarna.
Du bytte livsstil. Varför fortsätter vi andra på som om inget hänt?
– Ja, det är konstigt... Men det beror nog på att människan är programmerad att möta direkta hot, detta är inte ett av dem. Växthusgaserna luktar inte, syns inte och det är oklart vems fel det är. Dessutom drabbar det främst personer långt härifrån eller i framtiden.
Ibland känner Staffan Lindberg nästan att han lever i en parallell dimension, där bara han har förstått vad som är på väg att ske. Som när han sitter i stugan och tittar ut över sjön, där grannarna kör kors och tvärs med sina vattenskotrar.
– Jag vet inte hur många maskiner de har totalt, det är alltid några igång. Själv tar jag roddbåten till affären. De är där på femton sekunder.
Staffan Lindberg skakar på huvudet och brister ut i ett jätteskratt.
– Men de är jättegulliga, så det är svårt att bli arg.
Nej, han känns inte precis som typen som blir förbannad. I den klimatshow som han turnerar runt med försöker han omvända oss andra med fakta i kombination med humor för att folk ska lämna lokalen med en känsla av att orka göra något.
Det allra jobbigaste, säger han, är ensamheten i kampen. Det här att den stora majoriteten inte vaknat än.
– Det hade varit en helt annan sak om man kände att yes, nu gör vi alla det här tillsammans!
Vad skulle behövas för att undvika en klimatkatastrof?
– En total omställning av hela samhället. Med överlevnad som mål i stället för tillväxt.
Fotografen har dragit iväg till ett annat jobb. Innan jag hunnit få kontroll över hjärnan hinner den i ett kort ögonblick fundera på att ta en taxi tillbaka till redaktionen. Det är tur att Staffan Lindberg inte kan läsa tankar.
Vi säger hejdå och jag tar en promenad i stället, i solen längs Kungsgatan där kylan framhäver alla avgasmoln lite extra. Vid järnvägsövergången mot Boländerna är bommarna nere som vanligt. Flera minuter tar det. Elva bilar står i kö och väntar, bara i två av dem sitter mer än en person. ”Stäng av motorn vid bomfällning” står det på den stora skylten vid vägkanten. En förare har stängt av bilen. Övriga tio puttrar på.