Hon kryssar med varukorgen mellan butikshyllorna och resonerar samtidigt kring matproduktionens miljöaspekter. Det blir lika stora utsläpp av att frakta apelsiner med båt från Sydamerika som med lastbil från Spanien. Betande djur är klimatbelastande men viktiga för den biologiska mångfalden, medan gris- och kycklingproduktion ger ett dåligt utnyttjande av foder som människor i princip skulle kunna äta själva. Genom att välja svenska bönor ökar den inhemska odlingen, men köper vi ekologiska från Kina minskar användningen av bekämpningsmedel där, menar hon.
Frågan om matens miljöpåverkan är minst sagt komplex. Elin Röös som forskar på området tycker att för stort fokus läggs på enskilda individers val.
– Jag önskar att butikerna inte sålde något annat än bra mat. Då skulle vi inte behöva våndas över besluten, säger hon.
Hon tror inte att den egna valfriheten i realiteten är så viktig för de flesta konsumenter.
– Eftersom det är så svårt att välja tror jag snarare att de flesta skulle önska att den dåliga maten förbjöds. Men för politiker är det jobbiga och obekväma beslut att ta och därför lättare att hänvisa till konsumentmakten.
Framför hyllan med krossade tomater konstaterar Elin Röös att man får betala nästan tre gånger mer för de dyraste ekologiska än för de allra billigaste.
– Hur har tomaterna med lägsta priset odlats? Jag har ingen aning. Och vad betalar jag för när jag väljer de dyraste? Det är inte säkert att bonden får så mycket mer betalt.
Hon menar att det är viktigare att som enskild engagera sig politiskt än att bekymra sig om exakt vilka varor som hamnar i den egna korgen. Av den orsaken är hon inte heller knusslig när vänner bjuder på middag.
– Lagstiftningen och jordbrukets bidragssystem styr mycket mer än valet i matbutiken, anser hon.
Mycket av stödpengarna till lantbruket betalas idag ut via gårdsstödet, som baseras på gårdens areal.
– Jag tycker en större del i stället borde satsas på att betala för verkliga nyttor, som biologisk mångfald och god djurvälfärd.
Själv tror Elin Röös att hon är för otålig för att klara av politiskt arbete.
– Politiken ligger ju hästlängder efter vad som behövs för att lösa miljöutmaningarna. För mig skulle det vara för frustrerande att diskutera skatt på plastpåsar när vi egentligen behöver tiodubbla koldioxidskatten.
Däremot anstränger hon sig för att påverka den organisation hon själv arbetar i. Något som bekymrar henne är att universiteten inte jobbar mer för att nå miljömålen. Hon tror att det riskerar forskningens trovärdighet.
– Jag försöker vända min frustration till agerande – genom att skriva till ledningen och styrelsen eller samla in namnunderskrifter. Många tycker nog det är jättejobbigt att hålla på med sånt, men för mig är det skönt att göra något konstruktivt.
I mejerihyllan åker en liter Sju Gårdars fil ner i korgen.
– Det är ett lokalt initiativ som förhoppningsvis innebär att bönderna får mer betalt. Den kostar lite mer också.
Hon plockar även på sig havredryck av den lite fetare sorten.
– Jag gillar den. Även om skillnaden i klimatpåverkan inte är lika stor som när du väljer baljväxter i stället för kött, så är havredryckens växthusgasutsläpp någonstans mellan två och fyra gånger lägre än komjölkens.
Men att basunera ut budskapet att människor ska dricka mindre mjölk är en känslig fråga. Elin Röös upplever att just mjölken har en stark särställning i den svenska folksjälen.
– Det är en position som skapats genom medveten politik och av organisationer som Mjölkfrämjandet. Mjölk är den enda produkt man får göra reklam för i svenska skolmatsalar. Vi konsumerar stora mängder mejeriprodukter i Sverige, även om vi byter ut en del dryckesmjölk mot ost, säger hon.
Hemma vid Elin Röös köksbord en stund senare serveras två sorters havremjölk till teet. Av människans totala klimatpåverkan är ungefär en fjärdedel kopplad till matproduktion. Vi tittar på en nyligen gjord undersökning från SLU, där svenska konsumenter fått uppge vilka förändringar de är beredda att göra för att minska matens miljöpåverkan. Resultatet består av en rangordnad lista, där ”Minska matsvinnet” hamnar överst.
– Det är ju väldigt okontroversiellt och har blivit en viktig politisk fråga, men är kanske inte alltid så lätt som det låter. Förstås är svinnet onödigt, men vi slänger oftast inte den mest klimatpåverkande maten, som köttet, säger Elin Röös.
Sist på den av konsumenterna rangordnade listan står ”Mer vegetariskt”. Den åtgärden skulle Elin Röös tvärtom vilja prioritera allra högst, högre än att välja svenskt och ekologiskt.
– Potentialen i att minska miljöpåverkan genom att äta mindre animalier är väldigt stor. Att handla svenskt är bra för att vi utnyttjar den mark vi har här, men att bara göra den förändringen ger inte några stora effekter.
Efter stadiga ökningar sedan 60-talet har den svenska köttkonsumtionen de senaste två åren vänt något neråt.
– Det syns en tydlig boom i butikernas vegetariska sortiment, men är ännu för tidigt att säga om det handlar om ett trendbrott eller bara en kortvarig våg, säger Elin Röös.
Vegotrend eller inte – hon möter ofta starka reaktioner på budskapet att vi behöver äta mindre kött.
– Mat är så personligt och en del av identiteten. Kött är till exempel kopplat till status och maskulinitet. När ens matvanor ifrågasätts är det därför lätt att slå ifrån sig.
Här glider vi in på ämnet miljöskam. Elin Röös upplever inte själv att det är vanligt att ”skamma” andra, utan tror att vi framför allt känner skam när vi faktiskt gjort något fel. Hon tycker snarast att vi kommer undan för lätt med vår livsstil.
– Det skulle krävas fyra jordklot varje år om alla människor levde som vi svenskar. Är inte det lite skämmigt? Jag tycker nog det.
Hon funderar på om inte människor hade det ganska bra när hon var liten, trots att resandet och den materiella standarden var betydligt lägre. För hennes egen del är skammen en drivkraft och styrande för hur hon väljer att leva sitt liv. Men medvetenheten finns om att det inte fungerar så för alla.
– Forskning visar också att människor som konfronteras med ett hot utan en utväg tror mindre på det än om man samtidigt presenteras för en lösning.
Elin Röös klappar innekaninen Sture som sträckt ut sig på köksgolvet.
– Jag pendlar mellan optimism och pessimism när det gäller vår förmåga att lösa miljöproblemen. Men i stället för att fastna i att det inte ser så ljust ut försöker jag göra det jag kan, säger hon.