– Tjejloppen ger kvinnor möjlighet att glänsa. Annars vinner ju alltid en man.

27-åriga Linnéa Isaksson är träningsklädd när vi ses i Stadsträdgården en av årets grönaste dagar. Här springer hon ofta under sina träningsrundor längs Fyrisån. Av vårens fem stora lopp är två avklarade, ett av dem Tjejmilen 21K i slutet av april. Där slapp hon männen som brukar armbåga sig förbi under de första två kilometrarna.

– Det knuffas aldrig på det sättet i tjejloppen, men alltid när man tävlar ihop med män. Efter två kilometer glider jag förbi dem som trängt sig före, nu flåsande efter att ha tagit ut sig helt. Då märker jag på deras blickar att de reagerar över att bli omsprungna av en tjej.

Artikelbild

| Karin S. Lindelöfs forskning visar att tjejloppen stärker kvinnor.

Linnéas upplevelser känns igen från den nya boken ”I tjejers spår – för framtids segrar”, som undersöker tjejloppet som kulturellt fenomen. En av författarna är etnologen och genusforskaren Karin S. Lindelöf. Hennes intresse för fenomenet tjejlopp beror bland annat på att de väcker starka känslor hos människor.

– Många ser Sverige som ett jämställt land där de här loppen inte behövs, men i våra studier såg vi att det enkönade sammanhanget fortfarande var viktigt, säger hon vid fikabordet på en solig balkong vid Centrum för genusvetenskap i Uppsala.

Utöver att en kvinna alltid vinner och inga knuffande män deltar, visade forskningen att tjejloppens enkönade miljö lockar kvinnor som annars inte hade vågat delta. Karin S. Lindelöf har under arbetet förvånats över hur mycket tjejloppens deltagare fokuserar på prestationen.

– Det kan handla om att bara klara av det eller att komma under en viss tid. Loppen har fått många kvinnor att upptäcka sin tävlingslust, som enligt rådande normer inte alltid är okej att känna eller erkänna som kvinna, säger hon.

Artikelbild

| ”Löpningen handlar om att se hur bra jag kan bli”, säger Uppsala-löparen Linnéa Isaksson.

Löparen Linnéa Isaksson har satt sig med ena benet uppdraget på en av träbänkarna nere vid ån. Hennes passion för löpning triggades igång just av tävlingsmomentet.

– För vissa innebär prestation ångest och press, men jag behöver den. Det handlar om att hela tiden bli bättre och se hur långt jag kan komma.

Artikelbild

| Linnéa Isaksson 27 har nu satsat på löpning i två år. ”Sveriges bästa kvinnliga löpare idag är 35–40 år”, säger hon och ser fram emot att fortsätta förbättras i många år till.

Linnéa kommer från en familj där det alltid varit självklart att hålla på med idrottande. Men det var först för tre år sedan hon hittade löpningen. Efter goda resultat i ett halvmaraton och senare ett helt, insåg hon sin potential och började satsa helhjärtat. Genom Upsala IF Friidrott fick hon både sällskap och hjälp av tränare att strukturera upp, inte bara löpningen, utan hela tillvaron.

– En vanlig vecka springer jag åtta till tio mil fördelade på sex pass. Ska jag lägga ner all den tiden vill jag ge mig själv de bästa förutsättningarna. Det handlar om att äta rätt, men också att få återhämtning.

Artikelbild

| Kvinnogemenskapens stärkande kraft slarvas bort i tjejloppsarrangörernas hårt stereotypa inramning med ”rosa fluff och Martin Stenmark”, menar etnologen och genusforskaren Karin S. Lindelöf.

Musklerna syns tydligt spela under Linnéas brunbrända hud när hon joggar längs grusvägen.

– Många tjejer har ett problematiskt förhållande till sin kropp. Även om det är lättare sagt än gjort gillar jag att tänka på kroppen som ett redskap mer än ett utseende. Om den är stark kan den få mig att prestera, säger hon.

Artikelbild

| Linnéa Isaksson.

Armbågande män och krävande kroppsideal för tankarna till tjejloppen som en feministisk rörelse. Karin S Lindelöf berättar om New York Mini, där talen i anslutning till loppet fokuserar på manifestationen av kvinnokraft. Också i Sverige vittnar många om hur de får styrka av loppen och kvinnogemenskapen. Därför ser hon arrangörernas stereotypa inramning i ”rosa fluff och Martin Stenmarck” som problematisk.

– Vid starten av Tjejvasan får man ofta höra något i stil med att ”Nu lyser solen i ansiktena så ni blir bruna till dansen i kväll”. Men i vår forskning var det tydligt att kvinnorna var där för att bli trötta och stärkas av det, inte för att bli bruna, säger hon.

Också Linnéa Isaksson är kluven inför tjejloppens inramning.

– Det är oftast en härligare stämning. När de spelar Beyoncé vid starten blir jag peppad och känner ”Fan, tjejer är grymma!”. Men det kan bli för mycket, som när man får ett smycke i stället för medalj. Det är ju mycket roligare att få en medalj.

Linnéa upplever att det är lättare att få med sig kompisar som annars inte springer så mycket till tjejloppen och ser fram emot att umgås under picknicken efter Vårruset. Men tävlingsfokuset släpper hon inte.

– Jag har som mål att vinna något av tjejloppen. Det är ju större än att komma först i ett blandat lopps damklass. Kanske händer det i år i Vårruset.