I förorten Gottsunda har ungefär var fjärde person två föräldrar med bakgrund i andra länder. Hur pratar man här? UNT:s reporter Matilda Nilsson börjar dialektjakten med att träffa fem niondeklassare på Gottsundaskolan för att få veta mer om deras uppländska. Det blir ett samtal kring slang, ord och språk.
– Man tar ord från olika språk och så ger man bara en betydelse till dem och då blir det slang, säger Mariam Youssef, 15 år. Till exempel "bennim" betyder "jag" på turkiska. Och "jalla" är arabiska och betyder "skynda", "kom igen".
– Ett annat exempel är ju "para", det betyder "pengar". Det är från mitt språk faktiskt, kurdiskan, säger Nvar Daban, 15 år.
Slangorden hämtar influenser från olika filmer, musik och språk.
– Alla i den nya generationen snackar typ så här. Här i Gottsunda, Valsätra, Stenhagen, Gränby, säger Mariam Youssef.
– Och i Stockholm, fyller Nvar i.
De talar om ungdomar i deras ålder och upp till runt 20 år. Men att skapa ord och förnya språket är inget nytt för eleverna. Redan i sjuan fick klasserna göra självporträtt som de smyckade med ordlistor över då aktuella slangord. En del ord hörs fortfarande i korridorna och på lunchrasterna. Andra, som visselljudet som signalerade att någon ljuger, har nästan försvunnit.
Vanliga slangord på skolan just nu är: "casinow" (kusse eller kusin), "cov" (kurdiska för tjock) och "baxi" (tjuva).
När eleverna kommer ut i arbetslivet tror de att det är ett annat språk som gäller.
– Jag brukar inte använda de där orden så mycket, jag brukar använda vissa, men man hör de där orden varje dag, säger Erdem Yilmaz, 15 år.
– Om man arbetar med redovisningar och lektioner försöker man ju anpassa sitt språk så att det blir ren svenska, säger Lamja Elmasri, 15 år.
Ren svenska är lika med att prata utan slang, enligt Mariam. Det gör gruppen nästan hela tiden med UNT. Ändå cirklar samtalet kring slangord, det som Mariam kallar "ortens språk". Kanske är detta en ny form av uppländska, månne? Vi börjar prata mer om dialekten.
Känner ni till de gamla upplänska orden, "klöpp" och "böt"?
– Nej! säger alla i en kör och skratt utbryter.
De tror att det är ett skämt.
– Vad är det för nåt? undrar Nvar Daban. Klöpp, är det en klubb eller? Det låter ju mer svenskaktigt än invandrarspråk.
– Det är nog mer vuxna som pratar så, konstaterar Klara Drakare, 15 år.
Det är som om eleverna har två svenska språk; ett med slangord, ett utan – och de kan växla däremellan. I ett kontorsrum på Engelska parken jobbar Ellen Bijvoet som forskar kring just detta. För att tydliggöra att det handlar om olika saker använder hon begreppen förortsslang och förortssvenska. Hon betonar dock att det ger en starkt förenklad bild av verkligheten.
– Förortslang som term fungerar bra för just slangspråket. Förortssvenska står för något annat; det är vanligt svenska, men med en klang av förorten. Många lyssnare uppfattar lite staccato i uttalet.
Ellen Bijvoet har spelat in ljudfiler med olika talexempel på svenska från flerspråkiga talare. Först ut är en kvinna som håller på att lära sig svenska, hennes slaviska språkmelodi hörs genom talet. Därefter följer två andra exempel. En av dem är en pojke som talar förortsslang. Han säger att han har "fett lågt batteri" på mobilen. Nästa talexempel är på förortssvenska. Trots att den ofta är korrekt är det få lyssnare som uppfattar förortssvenska som ren standardsvenska. Att det är samma person som talat in både filen med förortsslang och förortssvenska förvånar de flesta lyssnare.
– Många blir överraskade av det, vilket är nästan ledsamt för de allra flesta ungdomar kan tala på båda sätten, berättar Ellen Bijvoet.
Det som skiljer förortssvenskan från standardsvenskan är framför allt prosodin, rytmen och melodin i språket, små betoningar och nyanser. Det finns likheter med en dialekt, men förortssvenskan är inte lika tydligt regional.
– Det är intressant att bara för att man hör en klang räcker det för att placera folk i en kategori. Det är jätteviktigt att lärare och andra till exempel studievägledare inte missbedömer individer som talar förortsslang och förortssvenska, säger Ellen.
Tillbaka i Gottsunda försöker tonåringarna att lära UNT:s reporter att prata det som de kallar för "ortens språk", en ny sorts uppländska.
– Yani, det betyder alltså. Men du ska säga det längre ned i halsen, mer som arabiska så här, yaani, undervisar Mariam.
Men är den gamla uppländskan glömd eller? Stafettpinnen går över till UNT:s reporter Johan Heimer som gräver vidare i Språk- och folkminnesinstitutets storskaliga arkiv i centrala Uppsala. Här finns ljudfiler med exempel på dialekter från hela Uppland. Men uppländskan tycks föra en tynande tillvaro.
"Uppland har väl ingen dialekt", är det många som säger. Men när man börjar nämna exempel på "uppländska", får man en igenkännande aha-upplevelse som reaktion.
"Tynnre", "i bak", "klippa–klöpp" är några exempel på uppländska som känns igen av dem som rört sig i Uppland. Någon som är inflyttad reagerar också på att en del säger "hej då" när man träffas, och inte bara när man skiljs åt.
Vad säger experterna? Lever uppländskan kvar? Och finns det tecken på att nya dialektala uttryck fortfarande skapas?
När jag berättar att mina barn har börjat säga att "boken 'lagg' på bordet" blir Anna Westerberg, dialektolog vid Språk- och folkminnesinstitutet genast intresserad. Lisbeth Hotti, dialektpedagog, som sitter med på mötet säger att hon hört det hos sina barn också.
– Det kanske har blivit en ny böjningsform som har kommit in. Det vore intressant att undersöka. Mina barn som är lite äldre har inte sagt så, säger Anna Westerberg.
Men i stort för dialekterna en tynande tillvaro, inte bara i Uppland. Man kan säga att det moderna samhället är på väg att ta död på dialekten.
– Allt levande språk förändras hela tiden, även dialekter. I dagens urbaniserade samhälle har de traditionella lokala målen svårt att hävda sig, säger Anna Westerberg.
Generellt slätas dialekter som ligger nära rikssvenskan ut snabbare än de som är mer särpräglade. Särskilt snabbt har det gått efter andra världskriget när människor började flytta runt på ett helt annat sätt.
I dag kan forskarna också se större skillnader mellan generationer.
I den traditionella Uppsaladialekten gör man ingen skillnad på "e" och "ä", ungefär som i äldre stockholmska.
– Det hör man när man intervjuar medelålders och äldre i Uppsala. De yngre har ett mycket bredare ä-ljud. Men det tycks ha mer med åldern att göra än var man bor, säger Anna Westerberg.
Dagens dialekter vet experterna mindre om. Den storskaliga insamlingen av dialektmaterial upphörde på grund av resursbrist på 1960-talet. I dag samlar institutet in nytt material nästan enbart i anslutning till enskilda forskningsprojekt.
I den gamla dialekten finns det också skillnader inom Uppland. Den dialekt som rikssvenskan formats ur hittar man i Mälardalen och Enköpingstrakten. Det innebär att åtminstone språkligt stämmer Enköpings slogan "Sveriges närmaste stad".
UNT fortsätter jakten, nu till Norduppland och Gräsö. UNT:s reporter Ingela Söderman söker efter spår av uppländskan bland öborna.
Färjan lägger till och bilarna rullar av. Ett tjugotal, trots att det är en vanlig vardagsförmiddag i mars.
Ingen mer än jag svänger av mot Österbyn, och kör längs snirkliga – och hala – vägar fram mot Fred Söderbergs hem.
– Ring när du kommer av färjan, så kommer jag och möter dig, sade han när vi pratades vid på telefon innan.
– Jag hittar nog med hjälp av vägbeskrivningen från nätet, svarade jag, men ångrar mig när jag kört in på två olika vägar som visat sig vara fel. Den ena slutar i en korsning och den andra får, jämfört med den kartbild jag kör efter, plötsligt vatten på fel sida om vägen.
Till slut kommer UNT ändå rätt och parkerar vid huset där Fred Söderberg bor med sin hustru Anna-Greta. Hon håller sig i bakgrunden, för även om hon inte är "oknug" (främmande) som jag så är hon inte född på Gräsö.
– Jag har tillbringat somrarna här sedan jag var liten och bott på ön sedan 1977, så visst förstår jag en hel del Gräsömål. Men jag talar det inte, säger hon.
Framme vid köksbordet sitter Göran Lindqvist från Norrboda. Han är liksom Söderbergs-Fred född på Gräsö och han var bara borta från ön när han gjorde lumpen.
– Nog är Gräsömål som gammal uppländska och vi blir allt färre som pratar det, säger han och fortsätter:
– Våra barn och barnbarn förstår vad vi säger, men de talar inte målet själva och därför kommer det att dö ut med oss.
Vad är det som gör Gräsömålet speciellt?
– Det är mycket det. I en del ljud andas vi in och ut samtidigt, vi har en norrländsk förmjukning av en del ord och så säger vi inte fler bokstäver än vi behöver.
Som exempel ger männen orden "tännsticko" (tändstickorna), "unje" (unge), "vurri" (varit), "henne" (här), "denne" (där) och "etter gammat" (efter gammalt). "Gammat" avslutas förresten med ett tjockt "t".
Fred Söderberg berättar också att många Gräsöbor genom tiderna varit sjömän och att detta har givit flera engelska låneord i Gräsömålet.
– Alla skulle ju ut på sjön och vi säger fortfarande "gensare" om ylletröjor. Det ordet härstammar från den engelska ön Guernsey. Och ett annat ord är "kloss", som vi säger när vi lägger något nära intill. Det kommer från engelskans close, säger Fred Söderberg.
Han tycker om sin dialekt och talar den gärna, även om dem han kan prata med blir allt färre. Göran Lindqvist tycker däremot att Gräsömålet är fult och han skäms emellanåt för att han talar det.
– Ofta försöker man väl tala så tydligt och med så vanliga ord som möjligt, men ibland när man håller på med något och blir ivrig glömmer man bort sig. Då är det inte många som förstår vad man säger, säger Lindqvists-Göran.
Fast ibland kan han i alla fall skratta åt alltihop. Som nu, i Melodifestivaltider, när han trött efter ett dagsverke ute på vedbacken kommer in och sätter sig vid tv:n.
– Som om man inte fick nog av ved på dagen så pratar de om ett lass ved på Melodifestivalen. Lass vedd (La Suede) är ju faktiskt gräsömål!
UNT:s tre reportrar har jagat färdigt. Vi summerar resultatet. Trots att uppländskan tycks föra en tynande tillvaro fann vi dialekten till slut. Men Uppland rymmer en större språklig variation än så. Här finns slangord, förortssvenska, dialekter och mål. Allt existerar sida vid sida, i tal- och skriftspråk.
Och det är människorna som ömsom förnyar språket, omsöm bevarar det. Uppländskan förändras – och lever vidare.