Pia Johanssons starka närvaro rubbas varken av bullrande juicepress i kaféet bredvid eller förbipasserandes nyfikna blickar som följer denna folkkära skådespelare. Fast Pia protesterar genast.
– Vem säger att jag är folkkär? De som kommer fram är väldigt vänliga, men eftersom jag gör så många olika saker har alla olika upplevelser av mig. Tur att min mamma har den mest kompletta bilden av mig med sitt älskande mammahjärta.
Mammakärleken är en bra känsla att ha som utgångspunkt. Ska man träffa någon man har svårt för, kan man låtsas att man är dennes mamma.
– Jag love-boostar om jag ska jobba med en skådespelare som inte är så lätt att tas med, säger hon och skrattar; ögonen är dock allvarliga och skänker orden tyngd.
Filosofiskt lagd var hon redan under uppväxten i Umeå. Hon gick i skogen och förde ingående samtal med både träd, blommor och smådjur.
– Jag var fullständigt övertygad om att det fanns mer än bara det vi såg. Då tänkte jag att jag kanske hade valt mina föräldrar. Och då kan man inte klaga!
Alltså i stället för att beklaga att hennes pappa var alkoholist, framhåller hon hur detta hjälpte henne att utveckla förmågan att kunna avläsa stämningar.
– Pappa var en dubbelpersonlighet, han förvandlades när han drack – annars var han älskvärd. Ju äldre jag blev desto mer jag kunde använda min förmåga att läsa stämningar för att avstyra konflikter.
– Och som skådespelare är det a och o att vara känslig och kunna känna in sin publik. Jag tror att jag hade kunnat bli en mycket bra spion, diplomat eller försäljare – alla yrken där man bygger en relation och ska vara medveten om vilka signaler man skickar.
Pia har precis avslutat arbetet med SVT-serien Barn till varje pris om ofrivillig barnlöshet. Hon drömde själv tidigt om en familj, en stor familj. När kompisarna på skolgården lekte ”grusleken” önskade hon sig 14 barn. Några år senare är hon 18. Det är en bra tid. Hon går på Skara scenskola och har en pojkvän. Enda smolket i bägaren är illamåendet. Tre graviditetstest ger negativt utslag, ändå mår hon dåligt. Till slut går hon till vårdcentralen. Det visar sig att graviditeten är långt gången.
– Jag var i chock. Sedan gjorde jag abort och födde det döda fostret, ännu en chock. Först då förstod jag vad en abort innebar och kom i kontakt med mina känslor. Det var som att slänga sig i ett svart hål i universum.
Likväl var omgivningen, inte minst mamma, förstående. Ingen var fördömande – utom hon själv.
– Skuldkänslorna berodde på att jag insett vad jag gjort. Sedan dess har jag undermedvetet satt på mig en förbannelse: att jag ska förbli barnlös.
Att förlåta sig själv och förlika sig med barnlösheten har varit en lång och mödosam process. Terapin var samtal med goda vänner liksom roller i uppsättningar med barnlösa par som i Vem är rädd för Virginia Woolf.
– Det viktigaste var att släppa taget om händelsen, sluta älta och såra mig själv hela tiden. Om man river sin sårskorpa blöder det, men om man släpper taget läker det.
Nu är hon hel igen, framhåller hon, annars hade det varit olidligt att medverka i tv-serien om barnlängtan. Likväl förblev hon inte oberörd under inspelningen.
– Det är vackert och smärtsamt att vara med när människor längtar. Det väcker många känslor.
Men drömmen om barn har hon definitivt givit upp.
– I dag tycker jag inte att barn är meningen med mitt liv. Mitt liv är komplett utan barn. Jag har allt jag behöver – kärlek är det viktigaste och det har jag. För mig är kärlek lika med frid, glädje och kärlek till min nästa. Därmed inte sagt att jag älskar alla. Jag är bara här på jorden och tränar, säger Pia Johansson.