För 12 år sedan fick Maria Bergmans mamma bröstcancer och hon behandlades med cellgifter och operation. När fem år hade gått skulle hon bli friskförklarad. Men då visade det sig att cancern hade kommit tillbaka och att den spridit sig.

Då bestämde sig Maria Bergman för att starta en privat insamling.

Dels har hon en insamling under bröstcancermånaden oktober, dels en insamling som är öppen året runt. Hittills har hon samlat in närmare 200 000 kronor till Cancerfonden och Bröstcancerförbundet via sociala medier.

– Jag bestämde mig för att bidra till forskningen så att familjer i framtiden slipper gå igenom det vår familj går igenom just nu. Det är fantastiskt att man som enskild person kan dra in så mycket pengar. Och det hade aldrig gått om inte sociala medier funnits, säger Maria Bergman, vars mamma nyligen gick bort i sviterna av sin cancer.

Första året tyckte hon att hon tog i så att hon skämdes när hon satte målet till 1 000 kronor. Men det dröjde inte många minuter förrän den gränsen var spräckt med råge och totalt gav insamlingen 11 300 kronor. Andra året steg summan till 37 100 kronor och årets oktoberinsamling har gett 52 500 kronor.

Det som är lite speciellt med hennes oktoberinsamlingar är att hon handarbetar ihop olika alster som hon sedan lottar ut till de som varit med och lämnat bidrag.

– Mamma har lärt mig allt om handarbete och därför ser jag mina handarbeten som en hyllning till henne. Samtidigt får de som bidrar med pengar något tillbaka. Det finns också något meditativt med att handarbeta, att det blir något och att det kommer till nytta, säger Maria Bergman.

Maria Bergman har ett Facebookkonto och Instagramkonto där hon marknadsför sina insamlingar och där hon lägger ut bilder på det hon handarbetar. I året runt-insamlingen gör hon armband som kostar 100 kronor styck och hon står själv för alla materialkostnader.

I början kunde hon tycka att det var svårt att lämna ut sig själv och sin sorg. Men med tiden har det blivit en sorgebearbetning att kunna vara öppen med sina känslor. Det har också gett henne en styrka.

– Min erfarenhet är att det finns många tabun kring döden. Men så får jag mejl från människor som berättar att de är i samma situation. Då känner jag mig mindre ensam. Det är tufft att berätta hur mitt liv är men det känns också skönt att få berätta om det.

Religionssociologen Anna Davidsson Bremborg är inne på samma spår.

– Det kan vara ett sätt att kanalisera sin sorg och ilska. Man kan trösta och hjälpa. Det är både ett sätt att hantera sina egna känslor och göra något gott. En del blir passiva, andra blir mer aktiva och går in i ett engagemang och vill åstadkomma något konkret, säger hon.

Att starta en privat insamling för en cancersjuk människa är bara en av flera sorters insamlingar som sker i sociala medier och är ett relativt nytt fenomen. Det kan ge en känsla av att agera i en annars maktlös situation.

Men behovet av att sörja och bearbeta svåra händelser tillsammans är gammalt. Det har bara inte funnits så många sätt som i dag, menar Anna Davidsson Bremborg.

– Jag tänker att den ökande öppenheten är resultatet av att det är enkelt och möjligt att göra det på ett kommunikativt sätt. Men insamlingar har funnits sedan lång tid tillbaka, säger Anna Davidsson Bremborg och tar exempel på dödsannonser, där de sörjande uppmanas att sätta in pengar på ett postgirokonto, med text som "Tänk på Cancerfonden", tänk på Hjärt-och lungfonden".

Kan det då finnas en baksida med insamlingarna? Om ens egen inte genererar så mycket pengar som andras? Säg att din insamling endast får ihop 200 kronor och andras når upp till tusentals eller till och med hundratusentals kronor.

Anna Davidsson Bremborg drar parallellen till känslan som kan infinna sig när ens Facebookinlägg inte får särskilt många likes. Konkurrensen om uppmärksamhet kan slå tillbaka mot ens självkänsla.

En liknande aspekt är rättviseaspekten. Den lyfter KI-forskaren och barnsjuksköterskan Pernilla Pergert fram:

– Det finns en rättviseaspekt eftersom vi har olika förmåga att uttrycka oss i sociala medier vilket kan resultera i att någon får mer än nog, medan någon annan inte får så att det räcker. Om insamlingen inte är till en organisation som till exempel Barncancerfonden utan är till en behandling som inte erbjuds i Sverige blir det mer problematiskt. Om behandlingen är ett halmstrå som inte bygger på vetenskap och beprövad erfarenhet och som kan leda till mycket lidande är det en stor risk både för individen, familjen och för dem som skänkt pengar, säger Pernilla Pergert.

Varje år blir Cancerfonden och Barncancerfonden kontaktade av privatpersoner som vill engagera sig och samla in pengar. En nära koppling till cancer är oftast drivkraften bakom det starka engagemanget.

Sociala medier och nya tekniklösningar som swish har gjort det smidigare för den som vill hjälpa till. Man får ett eget swishnummer som bara går till den insamlingen som man vill sprida i sitt digitala nätverk. Det enda som krävs är att trycka på knappen "Starta insamling".

– Pengarna går till forskning om cancer och de privata insamlingarna är väldigt viktiga för oss, de är lätta att starta, lätta att sprida och visa för andra att man stödjer cancerforskningen, säger Viveca Ahlin, marknadsassistent på Cancerfonden.

Cancerfonden ser också att de privata insamlingarna har ökat. Under 2016 samlades 26 268 gåvor in till ett värde av 10 170 000 kronor. Året efter, 2017, samlades 32 071 gåvor in till ett värde av 11 407 000 kronor.

– Man vill engagera sig för någon man bryr sig om, visa sin medkänsla när någon gått bort. Man vill vara med och besegra cancer, säger Viveca Ahlin.

Men i spåren av välvilliga intentioner, har människor också försökt samla in pengar i Cancerfondens namn - men fejkat.

– Det är väldigt ovanligt men det har hänt. När man swishar kan man se att det går till ett 90-konto och att det är till Cancerfonden, så det ska man vara uppmärksam på, säger Xavier Guerillon, enhetschef på Cancerfonden.

Han berättar att syftet med de privata insamlingarna är att skapa gemenskap.

– De som gör det här är ambassadörer för vår vision att besegra cancer. Berättelserna som varje individ är med och delar, skapar gemenskap och en känsla av att man inte är ensam, säger Xavier Guerillon.