Tildelo Stålhandske har precis kommit med bussen ned på stan. Hon har redan missat dagens första lektion, men försöker att inte må dåligt över det.
– Jag har blivit bättre på att känna när jag är trött och måste vara hemma, men jag vill inte få dåligt samvete, säger Tildelo och blickar ut över Fyrisån.
Hon har långt mörkt hår och en tunn ring i näsan. Hon är som vilken 17-åring som helst, men ibland har hon svårt att ta sig till skolan, att rent fysiskt ta sig dit. Det är för att hjälpa andra som har det som henne själv som hon väljer att ställa upp på intervjun.
– Flera av mina klasskompisar trodde att jag skolkade, men jag är öppen med det här. Psykisk ohälsa ska inte vara tabubelagt.
Hon har ångest och depression och utreds just nu för ADHD. Redan i fjärde klass blev Tildelos skolsituation problematisk. Enligt Jörgen Lundmark, behandlingschef på Magelugnen i Uppsala, är det vanligt att skolfrånvaron tilltar just i övergången mellan lågstadiet och mellanstadiet. När hemklassrummet försvinner, och kraven på eleverna ökar blir skoltillvaron ostabil för elever med till exempel neuropsykriatriska funktionsnedsättningar.
Tildelo berättar:
– När jag var 10 år flyttade jag från Leksand och kom hit till Uppsala. Det var nytt allting. Mina föräldrar hade precis skilt sig och det var mycket.
I nya klassen blev hon utstött och utsatt. Tildelo började skolvägra, alltså bokstavligen vägra gå i skolan. Skolfrånvaron ledde till att Tildelo fick sin första kontakt med barn- och ungdomspsyk (BUP). Hon började gå i behandlingsgruppen Cool Kids, där fanns andra barn med ångest och svårigheter i skolmiljön.
Långsamt, steg för steg lyckades Tildelo ta sig tillbaka till skolan. Samtliga experter som UNT pratat med hävdar att det tar lång tid och krävs omfattande insatser för att bryta en långvarig skolfrånvaro.
Första steget kan vara att eleven under några veckor får träna på att gå upp på morgonen, äta frukost, borsta tänderna och klä på sig, exemplifierar Martin Karlberg, universitetslektor inom pedagogik, didaktik och utbildningsstudier vid Uppsala universitet. Först därefter börjar barnet jobba med nästa steg, att packa väskan, cykla till skolan och träffa en kurator där.
– Jag var borta ett långt tag, men sakta, i små steg tog jag mig tillbaka. Först gick jag bara en timme om dagen, berättar Tildelo Stålhandske.
Efter ett skolbyte i sexan gick hon i skolan nästan varje dag. Men i åttan rasade allt samman igen. Tildelos mamma blev inlagd på psyket.
– Just den perioden minns jag inte mycket av. Men jag började bli deprimerad, säger Tildelo eftertänksamt.
I bloggen Stolt och galen berättar Tildelos mamma Maria Liljas öppet om psykisk ohälsa. Tildelo vill också mota tabun kring depression och ångest. Hon försökte få hjälp av BUP, men eftersom skolgången fortfarande fungerade bra fick hon kalla handen.
Några månader senare ingick Tildelo i den lilla gruppen elever som av olika skäl inte orkar gå till skolan, kallade hemmasittare.
– Det är många vuxna och lärare som inte vet vad det är. De tror att man skolkar. Men man måste komma ihåg att ungdomar som stannar hemma inte vill vara borta från skolan. De mår dåligt och det är jättejobbigt. Man vill vara som alla andra, man vill ha ett normalt liv, säger Tildelo Stålhandske.
Hon stannade hemma allt mer. Rummet hemma var tryggt. På skolgården blev hon utmattad av intrigerna och det sociala samspelet. Hennes medelmeritvärde från 8:an på 305, sjönk till 270 i 9:an. Men trots hög frånvaro landade hennes betyg över medelsnittet.
– Jag är jättestolt över att jag klarade det, säger Tildelo.
Det udda konstverket ovanför Dombron gör sig påmint ibland. En vågliknande formation som bubblar upp och stillnar.
Tildelo går nu andra året på Samhällsvetenskapsprogrammet på Katedralskolan, men hon har redan missat många lektioner. I mellanstadiet fick hon bra hjälp när skolgången fallerade, men i högstadiet och gymnasiet upplever hon att ansvaret vilat på henne själv.
Tildelo har ett läkarintyg från barn- och ungdomspsyk om att hon behöver stanna hemma från skolan ibland. När det känns tungt väger hon för- och nackdelarna mot varandra.
– Kommer jag att komma i gång i fall jag går till skolan, eller kommer det ta energi? säger hon allvarligt.
I och med intyget förlorar hon inte sitt studiemedel från CSN, trots att hon saknar mycket lektionstid.
– En del tycker det är fuskigt att jag får specialbehandling, men jag kämpar lika mycket ändå.
Kanske mer?
– Ja, typ.
Helst skulle Tildelo göra fler redovisningsuppgifter och prov hemifrån i stället för i skolmiljön. Men sedan hon började i 2:an ska alla inlämningar och uppgifter göras i skolan.
– För mig är det lättare att göra dem hemma. Då behöver jag inte sitta i skolan och få en massa stress, säger hon.
Men skulle inte fler elever riskera att bli mer isolerad då?
– För mig skulle det inte ha den effekten. Jag skulle inte stanna hemma mer för det. Det skulle vara lättare för mig att hänga med och jag skulle få en chans att få bra betyg, säger hon.
Hon tycker kunskapskraven på gymnasiet är för höga. Också många av hennes klasskompisar är stressade.
– Det är bättre att ungdomar har bra hälsa än att de går in i väggen och blir utmattade. Det är för mycket krav på gymnasiet och för långa dagar.
Som längst har hon lektioner mellan klockan 8.30 och 17.
– Alla sitter och sover och är helt slut, men vissa politiker vill ha ännu längre skoldagar. De kanske tänker att man inte kan bli utmattad som ungdom, men det kan vi, säger hon bestämt.
Hon kämpar för att släppa pressen på sig själv och har satt upp ett mål för gymnasietiden.
– Jag vill bli godkänd i alla kurser, säger Tildelo Stålhandske.