– Ja, jag är nästan avundsjuk på mig själv, säger Lucy Wincent-Dodd och skrattar försynt när vi pratar via Facetime.

Jag sitter i ett höstruskigt Uppsala, i byxor blöta efter cykelturen, och hon är på ett lägenhetshotell i Filippinerna. Hon är varm av solen och hennes man har just gått iväg för att köpa streetfood till middag: grillspett för två kronor styck. Riset kokar de själva. På mitt skrivbord står en nyinköpt lunchlåda som innehåller rester.  

Det var för tre veckor sedan som Lucy och hennes familj, maken Daniel och barnen Alicia, 5 år och Adelle, snart 4, packade sina väskor och lämnade Uppsala för Filippinerna. 

Artikelbild

| En av anledningarna till resan var att familjen skulle få tid tillsammans. Och det har de fått.

– Det var en tråkig höst förra året. Inget särskilt hände men det kändes som om jag ständigt sa: "Det hinner vi inte", eller "Det får vi göra i morgon". Det var då vi tänkte: fan, nu drar vi, säger Lucy Wincent-Dodd. 

Argumenten hopade sig: den trista hösten, ekorrhjulet som snurrade på och en evig känsla av att inte hinna med det bästa i livet. När sedan femåriga dottern, Alicia, som är född i januari, inte fick börja skolan ett år tidigare för att få gå i samma klass som sina kompisar, bestämde de sig. 

– Min man Danne och jag har alltid gillat att resa. Det gjorde vi även innan vi träffades och när vi startade familj visste vi att vi skulle vilja fortsätta resa. Men att det skulle bli så här länge, det hade vi inte på känn, säger Lucy.

I Uppsala jobbade bägge heltid, Lucy inom socialtjänstens Råd & Stöd och Daniel som elektriker. 

Artikelbild

| Familjen valde Filippinerna för klimatets skull, för att många pratar engelska och för att det är billigt att handla.

– Vi är inga höginkomsttagare men vana att spara pengar till resor. Vi köper inte fina kläder till barnen och renoverar inte radhuset. Jag är medveten om att alla inte har pengar som räcker för att spara och är tacksam för att vi med två inkomster har den möjligheten, säger Lucy. 

De beräknar att hela resan ska gå runt på cirka 200 000–250 000 kronor. Ungefär hälften har de sparat ihop och andra hälften beräknar de få in genom att hyra ut sitt radhus.  

Artikelbild

| Det gick fort att varva ner i Boracay där familjen bor.

De funderade över Sydafrika, Tanzania eller Nya Zeeland men insåg att det skulle bli krångligt med arbetstillstånd och att få jobb. Då letade de i stället ett land där Alicia kunde gå i skolan. Där passade Filippinerna in, vars huvudspråk i skolan är engelska. 

Filippinerna var okänt för dem båda. Därför åkte hela familjen dit på semester i mars i år för att reka. 

– Vi tyckte det var rackarns trevligt där med vänliga människor och de hade ett lugnare tempo som passade oss. Klimatet var perfekt. Att de flesta är bra på engelska är viktigt, så att Alicia och Adelle kan komma in i samhället. Vi kände att här skulle det komma att bli bra, säger Lucy Wincent-Dodd.  

Resan i mars gjorde att barnen fick uppleva landet och blev förberedda. Familjen fick kontakt med en svensk som ville hyra ut en bostad men platsen var inte riktigt vad de tänkt sig. Då la de ner idéen om att Alicia skulle gå i skolan. 

– I stället bestämde vi oss för att åka runt förutsättningslöst i landet och stanna när vi hittar intressanta ställen. Vi kommer att leka skola en timme om dagen och jag har tagit med böcker, säger Lucy. 

De första fem dagarna bodde de på hotell fast det blev dyrt. De trodde billigt boende skulle vara enkelt att hitta men landets president Duterte hade just stängt ner många enklare hotell och stoppat airbnb-uthyrningar på Boracay där de befinner sig. När vi pratas vid har bostadsfrågan just löst sig; de har hittat ett lägenhetshotell där de tänker stanna några veckor.  

– Det är helt fantastiskt. Här känner jag inte ett dugg rastlöshet som jag kan göra på vanliga resor när det alltid brukar vara så mycket som man måste se och göra på kort tid. Jag fattar inte hur snabbt jag gick ner i varv här, säger Lucy. 

Och som om inte lugnet vore nog, familjen har fått den efterlängtade tiden tillsammans.

– Det är verkligen guld att få den här tiden med barnen och så häftigt att följa deras utveckling varje dag. Jag tror det här kommer bli en resa som förändrar våra liv, säger Lucy. 

Alicia, som är 5 år är också positiv.   

– Jo, det är ganska bra här. Här finns många pooler och stränder men jag saknar mina kompisar ibland, säger hon, som är lite av en grubblare och inför resan tänkte på att det blir inget lucia-firande eller halloween i år.  

Föräldrarna har pratat igenom vikten av egentid för att inte tröttna på varandra. De har bestämt att den som önskar får gå undan en stund, kanske för att träna, kanske för något annat. 

Och funkar inte det inte att resa i åtta månader har de en annan plan. 

– När som helst kan vi flytta hem igen. Det är ingen skam, säger Lucy Wincent-Dodd.