Han lever på bortslängd mat

Samtidigt som människor svälter i stora delar av världen når det västerländska matsvinnet ständigt nya rekordnivåer. UNT-medarbetaren Andreas Jakobsson är en så kallad dumpstrare och lever på matvaror som butikerna i Uppsala kastar i soporna. Här är hans egen berättelse om att hämta maten i containrar.

Det blir mycket potatis den här kvällen.

Det blir mycket potatis den här kvällen.

Foto: PATRIK LUNDIN

Uppsala2014-10-05 08:00

Vi är på plats tio minuter efter stängning och ser hur lamporna innanför fönstren på affären släcks. De som jobbar kväll kommer ut på parkeringen, sätter sig i sina bilar och åker hem. Securitasbilen åker sist och sedan är det dags att gå ner till soprummet och dra upp skjutdörren. Fast jag gjort det massor av gånger vid det här laget pirrar det lite i kroppen. Skattjakten kan börja och man vet aldrig vad man kommer att hitta.

Jag har gett affären, som ligger en bit utanför centrala Uppsala, smeknamnet Favoritbutiken, för att man aldrig går hem tomhänt från den efter en dumpstringstur. Den här kvällen är det mesta sig likt. En lätt doft av förmultnelse, ljudet från affärens fläktsystem i bakgrunden och mer frukt och grönsaker än det är möjligt att ta hand om. Som tur är kommer fler dumpstrare.

Först en ung man som bara kollar efter särskilt bra grejor. Han tittar ner i mejeritunnan och tunnorna med grönsaker och frukt och går sedan över till att snabbt kolla i säckarna med brännbartsopor, där det ibland bara är skräp, men ganska ofta även finns bra matvaror, och går sedan hem med bara några tomater i kassen. Sedan två kvinnor och en man, som blir glada över mängden grönsaker.

Trots att jag får med mig mer än en veckas grönsaksförbrukning är besöket lite av en besvikelse. Runt fyra kilo tomater, lika mycket potatis, fyra purjolökar, lite blandade grönsaker och frukter. De flesta morötterna har svarta fläckar, men jag hittar ett par som är fina. Besvikelsen kommer sig främst av att vi bara hittar det vanliga, inga ovanliga fynd, och att mejeritunnan är tom.

Bananer, tomater och paprika finns nästan jämt. Purjolök är vanligt, liksom äpplen, potatis och gurkor. När en banan fått en stöt eller fläck slängs hela klasen. Paprikor säljs i trepack och blir en dålig slängs alla tre, för tomater i byttor gäller samma sak och purjolökar får fula blast och blir osäljbara. I och med att potatis, som rätt förvarade håller nästan hur länge som helst, numera säljs i plastpåsar med bäst före-datum kan man som dumpstrare ofta bada i säckvis med bra potatis.

Men mest verkar grönsaker och frukt hamna i soporna för att leveranser med nya kommer in och stjäl utrymmet i butikerna. Under året jag har dumpstrat har fynden på Favoritaffären varierat mellan ett par tunnor grönsaker och stora utrensningar av varor för tusentals kronor. Ibland har frustrationen över hur liten andel man klarar av ta hem varit stor. Som när vi hittade en stor soptunna med gorgonzolaost med uppskattat butikspris på över 10 000 kronor. Mögelost går bra att frysa in och använda senare, men det är ju ingen idé att fylla hela frysen med ost.

– Att slänga är ju inget jag tycker är roligt att göra, det gör jag inte, säger ägaren. Jag kan tycka att det är ett våldsamt slöseri, men saker som jag inte kan sälja måste ju slängas, sade Favoritbutikens ägare när jag pratade med honom innan sommaren.

Han berättade också att kunder som har djur får hämta bröd och grönsaker till foder och att de anställda får ta hem varor som ska kastas. Jag har funderat mycket på vad de tar hem. Under ett års dumpstring har jag hittat några sexpack folköl med en trasig och fem hela i. Pasta, godis, oanvända lågenergilampor, tandkräm, tvål och konservburkar med två år kvar till bäst före-datum.

Ordet dumpstring kommer från det engelska uttrycket ”dumpster divning”. I USA har företeelsen funnits länge, men i Sverige blev det populärt under 2000-talet. Folk dumpstrar av många olika anledningar. För mig började det av nyfikenhet och en möjlighet att sänka matkostnaderna för lite mer än ett år sedan. Men allteftersom jag sett det stora svinnet och insett hur mycket fin mat som kastas har jag blivit mer och mer intresserad av miljöaspekterna.

Rent moraliskt är det enligt mig ingen tvekan om att dumpstring är bra. Det enorma slöseriet med naturens resurser samtidigt som folk svälter är vidrigt och allt som görs för att motverka det är positivt. Lagmässigt är det snarare en gråzon. Enligt Christer Nordström, presstalesman på Uppsalapolisen, är det dock inget brott att ta sopor från en container eller ett soprum så länge man inte bryter upp något lås. Undantaget kan vara om det man tar har ett uppenbart andrahandvärde, som bilbatterier eller kopparskrot. Dit räknas inte fil med passerat bäst före-datum.

Jag och Lilian träffades på bänken ovanför Favoritbutiken för ungefär ett år sedan och dumpstrar fortfarande oftast tillsammans. Till nästa affär, som jag gett smeknamnet Fyndaffären och vi cyklar när vi är klara vid Favoritbutiken. Där måste man vara två för att kunna öppna och stänga containern. Till skillnad från Favoritbutiken källsorteras inte soporna här, utan allt kastas i samma. Det har fördelen att mycket varor som annars ligger löst i tunnorna fortfarande är i sin förpackning när man hittar dem. Nackdelen är att letandet är mer tidskrävande.

Anledningen till att jag inte skriver ut affärernas riktiga namn är att jag inte vill riskera att publicitet ska få dem att låsa in sina sopor, vilket hänt efter artiklar på många platser i landet. Det känns heller inte rätt att affärer som låter sina sopor vara tillgängliga ska få publicitet som kan uppfattas som negativ, medan de som kastar lika mycket, men låser in dem inte får den.

Jag hoppar in i containern och langar ut säckar som Lilian går igenom utanför. Säckar som är för tunga skär jag upp med en mattkniv och går igenom innehållet. Kvällens mest frustrerande fynd är en halv säck full med Skrattande kon-ost som passerade bäst före-datum för ett par månader sedan.

Mjuka ostar är en av få produkter som man kan bli sjuk av trots att de luktar och smakar bra om de är för gamla. Några dagar efter datum är aldrig någon fara, men ett par månader är för länge även för mig.

– Varför ska de hålla på och kasta massa dåliga saker?

Jag och Lilian utbyter skämtsamma repliker om slarviga butiksanställda som slarvar med att kasta varorna i tid och om att det ibland kastas så mycket skräp.

Som vanligt finns det mängder av färdigmat i form av sallader, utrensade plocksalladsingredienser och färdiga mackor. Saker som blir dåliga snabbt, är ofräscha att gräva i och inte ens är bra mat när den är färsk. Som vanligt också säckvis med grillade kycklingar, fisk och annat kött. Och det är fortfarande så varmt ute att det snabbt blir dåligt, vilket gör lukten påträngande.

Men ingen dumpstrar för den goda luktens skull och en noggrann genomgång av säckarna som inte innehåller obehagligheter ger en hel del lön för mödan. Bland annat en kasse Bollnäsfil, ett par korvar jordgubbs- och hallonsylt, några paket kakor, yoghurt, blåbärsdryck och mer potatis. Ett bra komplement till fynden på Favoritbutiken och veckans storhandling är klar. Med undantag för ett par eventuella små kompletteringsinköp kommer matkontot bli nästan obefintligt den här veckan också.

Fakta Svinnet är gigantiskt

Nej, det här äter jag inte

Varje år kastas drygt 1,1 miljoner ton mat per år i Sverige enligt Naturvårdsverkets beräkningar. Av dessa står livsmedelsindustrin för 171 000 ton, livsmedelsbutikerna för 70 000 ton och hushållen för 680 000 ton. Rapporten saknar dock data för jordbruk och fiske. Enligt liknade internationella undersökningar står de för 30-40 procent av det totala svinnet.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!