Safiollah Alizadeh tar brickan med te och kaffe och bär till ett ledigt bord. Han är 21 år i dag, inte längre ensamkommande som han säger. (Klart man blir 18 år någon gång, som han skriver i sin insändare).
Han kom till Sverige som 17-åring, hösten 2015 i kaosets Malmö.
– Där jag växte upp hade jag ingen aning om var Sverige låg på kartan. Jag gick i skolan i tio år, men jag hade ingen bild av världen, säger han.
Hans föräldrar är inte utbildade. Familjen levde som papperslösa afghaner i Iran från det att Safiollah var i fyra-fem-års-åldern. De tillhör den utsatta folkgruppen hazarer. Safiollah uppger att han blivit deporterad två gånger till Afghanistan på grund av att han saknade papper.
– Vi var illegala flyktingar, säger han.
Enligt Safiollah hade han fått hot om att bli skickad till Syrienkriget i fall han stannade i Iran.
– Det är svårt för afganer i Iran. Vi fick inte gå i vanlig skola, och man får inte vanliga jobb. Bara svarta jobb.
Vi sätter oss vid ett cafébord med fönster in mot Stadsbiblioteket i Uppsala. Safiollah talar lugnt och lågmält. Han är försiktig i sina rörelser. Händerna vilar på den varma tekoppen.
Han säger att han inte oroar sig, han har ett inre lugn. En sorts övertygelse om att allt kommer gå bra. Det sa han till sin mamma också när han flydde från Iran.
Resan var bitvis farlig. Han åkte i en nio meter lång gummibåt över Medelhavet mellan Turkiet och Grekland.
– Det var svart, mitt i natten och båtens motor gick sönder. Gummibåten bara låg och snurrade runt. En del var rädda och skrek, men jag var lugn. Vi var där tills ett stort fartyg från Grekland kom och hjälpte oss.
Safiollah Alizadeh hade flytväst på sig, men han kunde inte simma.
– Det har jag lärt mig här i Sverige, säger han.
Safiollah är lång, smal och rak i ryggen. Med buss och tåg tog han sig vidare till Tyskland. Här fick han för första gången höra om Sverige från andra han reste tillsammans med. "Det är bra i Sverige, bra skola, bra utbildning", sade de. Tillsammans tog de sig vidare mot landet i norr. I Malmö ringlade kön till Migrationsverket lång.
– Jag åkte till Göteborg i stället, där skulle det vara mindre folk, säger han. Han fick lämna sitt fingeravtryck och fick ett tillfälligt boende. Det blev början på Safiollahs flyttkarusell i Sverige. Efter en och en halv månad flyttade han till Bålsta. Tre, fyra månader senare till ett HVB-hem i Fjärdhundra. Sedan till ett tillfälligt boende för vuxna asylsökande i Uppsala.
– Det första halvåret var jättesvårt för mig. Så fort man börjar lära känna folk och integrera sig så måste man flytta. Då bryter man alla de kontakter som man har skapat.
Efter ett par veckor i Bålsta meddelade Migrationsverket att han skulle flytta till Örebro.
– Jag ville inte flytta. Jag hade just börjat skolan i Enköping.
Han fick bo hos ett äldre par i Uppsala över sommaren. Nu är han inneboende hos en man i Knivsta.
Migrationsverket har bedömt att Safiollah Alizadeh har skyddsbehov som flykting och han har ett treårigt tillfälligt uppehållstillstånd i Sverige.
– Det är på grund av min religiösa uppfattning. Jag kan inte vara ateist i Afghanistan, säger Safiollah Alizadeh.
Han är uppväxt med islam, men han ogillade vissa delar, som att hans pappa tvingade en av hans systrar att bära hijab. Det är först i Sverige han fann sin egen trosuppfattning. Han är medlem i Humanisterna och säger:
– Jag tror inte på Gud, jag är ateist. Det är viktigt för mig med yttrandefrihet och religionsfrihet. I Sverige har man mänskliga rättigheter.
Av Migrationsverket beslut framgår att de som valt bort sin religion straffas med döden i Afghanistan. Safiollah har telefonkontakt med sin familj som är kvar i Iran.
Har du sagt till dina föräldrar att du inte längre är muslim?
– Jag har berättat för min mamma, men inte för min pappa. Hon blev ledsen. De har ingen kunskap om att man kan tro vad man vill. För dem är religionen självklar.
Det var i Sverige som Safiollah Alizadeh slutade tro på paradiset och ett liv efter döden. Han menar att det vackra livet sker här och nu.
– När vi läste i skolan om biologi och Darwin och evolutionen så lät det mer realistiskt för mig, säger han.
Nu går han tredje året på vård- och omsorgsprogrammet på Sjögrenska gymnasiet. Han drömmer om att bli sjuksköterska. Han ser ljust på sin framtid. Men han har just nu ett problem.
– Jag måste hitta en traktor till studentfesten, säger han med glimten i ögat.
Han har en stillsam skämtsam sida som lyser i genom ibland. Men han är också noga med att välja sina ord.
Han är vältalig och har skrivit fyra insändare i UNT om ensamkommandes situation. Han har även talat vid demonstrationer i Knivsta, Uppsala och Stockholm.
Man skulle kunna säga att han blivit en sorts lokal Fatemeh Khavari, talespersonen för Ung i Sverige. Men Safiollah själv håller inte riktigt med om likheterna. Han berättar dock att han har träffat Fatemeh Khavari i samband med sittstrejken på Mynttorget i Stockholm sommaren 2017.
– Jag tycker om att skriva och jag har svenska vänner som uppmuntrar mig och hjälper mig med grammatiken. Men jag har aldrig tänkt på att göra just ensamkommandes röster hörda. Jag vill göra saker som känns bra för mig, precis som jag vill hjälpa folk inom vården och som jag gör när jag jobbar inom hemtjänsten.
Att han vände sig mot Ebba Busch Thor i sin senaste insändare förklarar han så här:
– Det är en negativ bild av ensamkommande som visas upp i media och på tv, det är inte en bra bild. Det sägs aldrig något bra om ensamkommande. Därför är det viktigt att reagera mot felaktiga uttryck. Många har inte träffat ensamkommande och har inte kontakt med en sådan människa, de känner inte oss. De får en felaktig bild.
Det var efter partiledarnas debatt i SVT 13 oktober som Safiollah Alizadeh skrev ned sina tankar. Han reagerade på Ebba Busch Thors språkbruk när hon sade "ensamkommande män" – och på att ingen annan partiledare bemötte hennes ordval.
– Ordet ensamkommande går bara att använda om barn som kommer till Sverige utan vårdnadshavare. "Ensamkommmande man" kan man inte vara. Det blir kränkande för de som är ensamkommande och gör att de känner sig mindre värda.
Har du fått något svar från henne?
– Nej, det har jag inte fått, säger Safiollah, åter med ett leende.
Han är tacksam för möjligheten att kunna uttrycka sig fritt. Med sina vänners hjälp, och för sina vänners skull, tänker han fortsätta göra sin röst hörd.