Förlamad föder barn enklare

Erika Nilsson var med om en ridolycka 1994 och blev förlamad från bröstet och neråt. Numera är hon mamma till två pojkar, 10 och 13 år.

15 november 2013 16:51

Men det är inget konstigt med det. Inte heller är det konstigt att hon hade två lätta förlossningar.

Vi rullar tiden tillbaka nästan 20 år. Erika ska snart fylla 24 och har just kommit hem från två längre utlandsvistelser. Hon har bott i Australien och Tyskland och hennes australiska pojkvän ska ansluta i Sverige lite senare. Erika är i Dalarna, där hon har vuxit upp. .

Det är sommar och hon lånar en häst för att rida ut i den fina kvällen. Hästen är lite nervös av sig och i en lång uppförsbacke, sticker han iväg. Erika blir inte så orolig, hon tänker att han blir nog trött av att springa uppför och kommer att sakta av snart. Men i stället kastar han sig åt sidan och Erika ramlar av. Hon landar på huvudet. Hon ser att benen ligger i en konstig position under henne. Men hon känner ingenting. Hästen springer tillbaka till stallet och folk därifrån börjar söka efter Erika som ligger intill stigen och inte kan röra på sig. Det är före mobiltelefonernas tid.
– Jag låg inte där så länge, erinrar hon sig.

Hon minns hur hon tar av sig klockan och konstaterar att den är tjugo i åtta. Ungefär en timme senare är hon upphittad, ambulans utkommenderad och på väg mot Falu lasarett. Hennes mamma hör sirenerna när ambulansen kör förbi, men hon vet inte vem som ligger i den.

Erika har inte ett fått enda skrapsår men på sjukhuset visar röntgen att hon brutit nacken vid nedersta halsryggkotan.  Med ambulansflyg får hon åka till Akademiska sjukhuset i Uppsala. Där blir hon opererad och får stanna i tre månader under sin första rehabilitering. Från att ha levt ett fritt och självständigt liv var hon plötsligt helt beroende av andra.
– Mitt liv förändrades på en millisekund, säger hon när vi träffas på samma sjukhus 19 år senare.

Men den här gången är det en självständig kvinna som kör rullstolen snabbt och vant genom kulverten under sjukhuset. Uppförs- eller nerförsbacke spelar ingen roll. Erika Nilsson är i Uppsala med Nora Sandholdt, som skadats i en bilolycka. Tillsammans har de startat projektet: Mamma, pappa, lam med målet att sprida kunskap till vårdpersonal och andra ryggmärksskadade om graviditet, fertilitet och förlossning. Det är ett ämne som det finns mycket okunskap om och för en person i rullstol kan det vara svårt att känna igen sig i den bild av föräldraskap som syns överallt: på stan och i media, böcker och på mödravårdscentraler.
– Redan tidigt i rehabiliteringen fick jag veta att jag skulle kunna bli förälder men det la sig bara i bakhuvudet. Det var verkligen inget som jag funderade på då. Jag var ung och fokuserad på att jag ville kunna gå igen. För mig var det en bedrift att komma upp i rullstolen, säger hon.

När Erika blev gravid flera år senare, var det så där halvplanerat. Hon hade alltid velat ha barn men funderade över hur hennes kropp skulle klara en förlossning.
– Fast första tanken var: hur skulle jag kunna ta hand om ett barn rent praktiskt. Men jag hade bra kontakter med kunnig barnmorska och läkare och ingen i min omgivning ifrågasatte hur det skulle gå, säger Erika som kände sig stärkt och valde vaginal förlossning.

Det finns ingen forskning som tyder på att ryggmärgsskadade behöver kejsarsnitt i högre utsträckning är andra gravida. Trots det vet Erika att det förekommer gravida ryggmärgskadade mammor får kejsarsnitt inplanerat rutinmässigt. Genom sitt yrke som projektsamordnare på stiftelsen Spinalis har hon träffat många kvinnor med ryggmärgsskador och fått en inblick i att bemötandet från vården skiljer sig stort i olika delar av landet.  Men såklart finns speciella svårigheter för den som är förlamad, till exempel kan de som saknar känsel ha svårt att uppfatta förvärkarna.

Hur visst du när det var dags att åka till sjukhuset?
– Min första son föddes en månad för tidigt och när vattnet gick fattade jag inte vad det var. Jag kände mig pigg och glad och trodde att jag hade kissat på mig, men det var ju konstigt, jag hade ju nyss varit på toaletten, säger hon.

Men väl på sjukhuset insåg hon att hon hade värkar. För Erika blev värkarna en stark obehagskänsla, andningen påverkades och hon fick kippa efter andan.  Själva förlossningen blev däremot ganska lätt.
– Jag har sluppit starka smärtupplevelser, jag har ju ingen normal känsel. För oss som är ryggmärgsskadade kan musklerna inte arbeta mot våra kroppar och förlossningen kan bli lite lättare. Vi kan inte spänna musklerna vilket man ofta gör på grund av smärtan, säger Erika Nilsson.

Ofta går en förlossning både snabbare och är mindre smärtsam för den som är förlamad. Kroppens muskler gör inte motstånd. Det beror på att livmoderns nervimpulser ingår i det autonoma nervsystemet och inte är styrda genom det centrala nervsystemet utan de styr över sin egen funktion. En kvinna med ryggmärgsskada kan alltså föda ett barn utan viljestyrda krystningar.
– En del blir provocerade av att de får jobba sig svettiga under sin förlossning medan kroppen nästan sköter det helt själv hos oss som är ryggmärksskadade. Det är till och med så att en kvinna i koma kan föda ändå, säger Erika.

När det var dags för andra förlossningen tog det enbart 25 minuter innan sonen var född. Vid första förlossningen tog hon syrgas för att underlätta men det hann hon inte andra gången.  Generellt sätt rekommenderas kvinnor med ryggmärgsskador att ta smärtlindring. De kan drabbas av autonom dysreflexi som orsakas av smärtimpulser, även om smärtan inte känns. Symtomen kan vara extremt högt blodtryck, huvudvärk, svettningar och illamående.

I dag sammanfattar Erika sitt föräldraskap med ordet superkul. Precis som för alla föräldrar har det sina upp- och nergångar. Genom åren har hon fått hitta lite speciella lösningar. Till exempel har hon haft sina barn i sele på bröstet väldigt mycket eftersom hon inte kan dra dem i barnvagn. Redan när de var tio månader lärde de sig att klättra upp i rullstolen alldeles själv. Och där satt de i hennes knä när hon lagade mat till exempel. När hon hade småbarn fick hon en lite hjälp med städningen Under en period bodde familjen i Australien och då hade familjen nära till farmor och farfar. Men för övrigt har hon hittat egna lösningar på praktiska problem.
– Min äldsta son hjälper mig att handla mat och det gör han gärna. Att gå ut med soporna har de gjort sedan länge. Men barnen ska ju absolut inte vara mina assistenter, säger Erika Nilsson.

Visst kan hon sakna att de inte har kunnat gå och bada, sparka boll tillsammans eller åka pulka. Men den begränsningen gäller inte bara i förhållande till barnen. Det finns många saker som hon gärna hade velat kunna göra och det rymmer en sorg. När det gäller barnen så hittar de på andra saker att göra tillsammans.

Fakta

Mamma, pappa,lam är ett projekt om att vara förälder och ryggmärgsskadad. På hemsidan: mammapappalam.se finns information både till män och kvinnor med ryggmärgsskada. En kvinnas fertilitet påverkas inte direkt av ryggmärgsskadan medan det är mer komplicerat för en man med samma skada.

Fram till 1990 ansågs det näst intill omöjligt för dem att bli pappa på naturligt väg. Det berodde huvudsakligen på problem med erektion och ejakulation (utlösning).  I dag är det annorlunda. Numera finns bra metoder att att få ut spermier utan ejakulation. Detta i kombination med bättre metoder för konstgjord befruktning gör att möjligheten att bli biologisk pappa är ungefär lika stor som hos övriga befolkningen. I dag föds ungefär 30 barn per år med en pappa som är ryggmärgsskadad.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Lotta Frithiof