Videon är inte längre tillgänglig
– Det här är en av de största höjdpunkterna i min karriär, säger Bianca Muratagic och slår ut med armarna.
Vi är i en låg kontorsbyggnad på Stålgatan. Från utsidan ganska intetsägande.
– Jag hade en väldigt tuff period efter att min mamma gick bort och jag kände att jag inte fick utlopp för min kreativitet. Att starta en sångakademi, att syssla med och försörja sig på musik, är något som de flesta var skeptiska till. Jag var skeptisk, och undrade, kommer det här att kunna gå? Men sedan startade jag och direkt hade jag fullbokat.
Längst in i en vit korridor är Biancas sångakademi. Här finns musiken. Här slipas stenar och diamanter, amatörer och proffs.
Rummet är trivsamt inrett. En stor spegel på ena väggen, ett elpiano i hörnet och ett sångstativ på en liten scen. Ett mysigt bord, en vägg med bilder på framgångsrika elever och en hoppfull banderoll.
Bianca Muratagics klara röst darrar:
– Jag blev väldigt känslig nu. Det visade sig att jag var så omtyckt av mina elever att de följde med mig hit. Jag har inte lyckats förverkliga alla mina drömmar, men jag är på väg.
Bianca Muratagic var 14 år när hennes familj lämnade Sarajevo.
– I Bosnien var jag körsångerska i ett rockband och vi hade en ganska lovande karriär. Vi höll på att spela in en skiva och vi uppträdde på tv live några gånger, men sedan kom kriget tyvärr och då flyttade vi till Sverige.
Bianca Muratagics familj hamnade i Tierp. Med ett varmt skratt berättar Bianca:
– Det första jag fick höra var att fåglarna flyger upp och ned, på ryggen, när de passerade Tierp, och då förstod jag att det inte skulle passa mig. Både pappa och mamma arbetade där. De var mina idoler. De kom till Sverige, de lärde sig språket på jättekort tid och de fick jobb. De integrerades jättesnabbt och hade en stark vilja att starta om där, men jag var aldrig i Tierp. Jag var mest i Uppsala eller i Stockholm. Men sedan blev det för litet för mig och då stack jag till Milano.
Bianca Muratagic sätter sig bakom elpianot och tar ton. Hennes röst är stark, känslosam. Rummet tycks växa, allt blir toner och musik. Hon sjunger strofer ur ”Feeling good” med Nina Simone, ”birds flying high, you know how I feel”. Ljuvt och kraftfullt, om vartannat. Som en smekning och ett knytnävslag.
Bianca behärskar så gott som alla musikstilar. Hon har sjungit rock, pop, soul och jazz. Som 19-åring upptäckte hon opera.
– Jag såg operaprimadonnan Maria Callas sjunga på tv. Jag blev fascinerad av hennes scennärvaro, hennes kraft i rösten, hennes inlevelseförmåga, teknik och andning. Hon hade en sån där tajt korsett, och korsetten bara vidgades. Hennes lungor tryckte ut den. Det var en riktigt tung aria som hon sjöng: ”La mamma morta”, Den döda mor, och det berörde mig.
Bianca Muratagic arbetade med musikal då och för henne kändes opera som en helt annan värld. Det var en utmaning.
Bianca Muratagic sökte till välrenommerade Conservatorio di Musica ”Giuseppe Verdi”, Musikhögskolan i Milano, och kom in. Hon läste i fyra år till operasolist och sångpedagog.
– Det var jättetufft. Det var disciplin.
Efter utbildningen blev Bianca Muratagic kvar i Italien. Hennes karriär tog fart, men något skavde. Bianca Muratagic saknade sin familj.
Hennes pappa blev svårt sjuk i lungcancer och hennes mamma fick bröstcancer.
– Det var väldigt tufft för mig. Min familj är kärnan, mina föräldrar mina pelare, och jag saknade dem. Den smärtan är liksom obeskrivlig. När pappa gick bort 2007 bestämde jag mig för att flytta tillbaka.
I november förra året dog också Biancas mamma i cancer. Den svåraste sorgen i Biancas liv.
– När man förlorar en förälder så känns det som att någon har amputerat ens själ eller en kroppsdel. Det är ett öppet sår som aldrig läker. Jag har många gånger i mitt liv undrat hur jag skulle klara av om mina föräldrar går bort och speciellt min mamma, som jag var så nära. Hon var min bästa vän, säger Bianca och rösten vibrerar.
– Jag undrade hur ska jag kunna leva? Men när en viss tid gått så tänkte jag på mina föräldrars ord, det som de lärt mig. Den styrka, trygghet och kärlek som jag har fått från dem är oändlig och överväldigande. Det är det som har gett mig kraft och mod att starta den här skolan. Jag ville inte ge upp.
Hon vill att även hennes elever ska känna att även om de har tuffa perioder i livet, så gäller det att våga sticka ut och satsa och jobba hårt för det som de drömmer om.
På Kulturnatten, 12 september, välkomnar Bianca Muratagic allmänheten till Clarion hotel Gillet för att delta i en av hennes sånglektioner.
– Jag och mina elever ska visa lite hur det går till. Vi värmer upp och gör improvisationsövningar. Tänk på andningen, tänk på stödet, tänk på hållningen och så vidare. Den erfarenhet jag har haft som sångpedagog är att sången väcker så otroligt mycket glädje hos människor. Själsligt och fysiskt mår man bättre när man sjunger. Det är ungefär som träning. Vissa ser det här som terapi.
Det är inte bara professionella sångare som vill bli artister som kommer till Bianca Muratagic. Bland hennes elever finns också personer som har haft det svårt, som har till exempel scenskräck eller social fobi.
– Det är stora steg och stora utmaningar för dem och jag jobbar väldigt individuellt. Visst, sångteknik är viktigt, men vi är olika människor, vi fungerar olika och vi är olika unika instrument.
Själv har hon alltid älskat att stå på scen.
– Jag började sjunga som treåring och redan som liten ville jag alltid stå på bord, på soffor, på stolar, högst upp, jag skulle hänga i grejer, var det en sopkorg som var lite högre, så skulle jag stå där, berättar hon och skrattet klingar igen.
– Bara för att jag skulle komma lite högre upp. Den känslan när man står på scenen är oerhörd svår att förklara, man hamnar i en helt annan dimension och man blir så otrolig euforsik och lycklig, allt upphör. Det är som att vara i paradiset. Det är så ljuvlig beroendeframkallande känsla. Antagligen var jag som redan liten beroende av den där känslan.
Den första låt hon lärde sig var ”Woman in love” av hennes mammas favoritsångare Barbara Streisand.
– ”I am a woman in love,” sjunger hon. Och sedan de där ”nananananananana, over” då var jag med och skrek så att dörrarna skakade. Vissa äldre människor tyckte att det var lite jobbigt. Men jag gav inte upp. Jag stack ut lite tror jag.
Kanske gör hon det fortfarande. Uppsalas sångfågel. Världsartisten som har landat.