Vi sitter i hans fullproppade rum på skolan. Det är belamrat med fotbollar, basketbollar och andra idrottsredskap i stora lådor. Här finns sällskapsspel i drivor. På skrivbordet bland en massa papper står en skulptur som elever har gjort. Den består av bokstäverna O och P och på toppen är en guldkrona med ordet: Kungen. För att kunna svara på eventuella frågor har han alla scheman och klassfoton uppsatta på väggen.
OP känner alla elever. På morgonen står han och rektor vid ingången och hälsar dem välkomna med en kram.
– Det finns inget bättre jobb än mitt. Varje dag är jag glad. Det är som bästa Binglottovinsten att få gå hit. Jag trodde aldrig någonsin att jag skulle bli lycklig igen på jobbet. Här får jag så mycket respekt och kärlek av elever och kolleger. Eleverna har gjort mig ödmjuk, säger han och böjer nacken lite bakåt och sprätter lite med pekfingret under nästippen för att uttrycka att han var lite stroppig och självgod förr.
Plötsligt knackar det på dörren, en hand sträcks in och en röst ber honom pumpa en fotboll. För att inte göra eleven besviken eller avbryta intervjun ber han en annan vuxen ta hand om pumpningen. Vi fortsätter med frågorna.
Vad behöver eleverna för att bli trygga i skolan?
– Fler vuxna! Barn blir trygga av att veta att det finns vuxna i närheten i fall de behöver hjälp med något. Det kan vara någon som mår psykiskt dåligt och behöver prata, eller en annan som vill ha hjälp att ta sig hem om de blivit sjuka under dagen. Jag kan behöva ge medicin eller plåstra om ifall någon ramlat och gjort sig illa, eller ringa till föräldrar. Det kan vara nästan allt mellan himmel och jord, säger OP.
Hur ser en vanlig dag ut?
– Det finns inga vanliga dagar. Alla dagar skiljer sig åt så mycket. Ibland är jag kurator, i nästa stund polis, vaktmästare eller förälder, säger han.
Som skolvärd är hans uppgifter allt från att stänga och öppna skolan till att finnas till hands för eleverna, men han hoppar också in i klasserna när lärare är sjuka. Han pratar med elever om de är upprörda eller ledsna. Och han vet att de blir arga på honom ibland. Till exempel om han säger åt dem att de inte får sparka boll i korridorerna. Det ingår i rollen som skolvärd att inte vara omtyckt alla gånger.
Han har lärt sig att eleverna vill ha klara tydliga budskap och att bästa sättet att lösa ett problem är att prata om det. Om han är förvirrad eller höjer rösten mot eleverna fungerar samtalen dåligt är hans erfarenhet. Inte heller blir han arg på eleverna, däremot blir han ledsen om de är ledsna.
– Det finns inga dåliga barn. Var och en av dem är hur bra som helst; det märker man när man pratar med dem ensamma. Då öppnar de sig. I grupp kan de vilja vara lite tuffa. Men det är eleverna som gjort att jag fått tillbaka min tilltro till andra. På grund av kriget hade jag tappat allt förtroende för människor, säger OP som tillsammans med sin fru och deras två barn flydde till Sverige från Banja Luka i Bosnien under kriget i forna Jugoslavien på 1990-talet.
Då var han sportjournalist och innan familjen fick gå på SFI (svenska för invandrare) hade han tapetserat väggarna i lägenheten med A4-ark med ord för att familjen skulle lära sig svenska. Efter en tid i Sverige omskolade han sig till nätverkstekniker men fick inte något jobb. Han blev inte ens kallad till arbetsintervjuer. Det var i slutet av 1990-talet, när IT-bubblan sprack och många i den branschen blev arbetslösa. Dessutom hade han ett svåruttalat namn.
Är det någon här på skolan som vet vad du heter?
– Inte många, kanske några kolleger. Första dagen när jag skulle presentera mig i aulan sa jag mitt namn; Uzeir Pasalic – ingen verkade förstå, så då sa jag att de kunde kalla mig OP och det gör alla fortfarande.
På hans rum står två ganska fula, slitna fåtöljer med småblommigt tyg i färger som en gång varit beige, rosa och vinrött. Armstöden är slitna, ett ser lagat ut. Vid varje terminsstart frågar skolledningen om han vill ha nya fåtöljer. Men OP tackar ständigt nej.
– Här har så många elever suttit och pratat, vi har gråtit, vi har skrattat...
Vi blir avbrutna igen. Det knackar på dörren.
– Kan jag få en kortlek, säger någon som står utanför.
OP tar vant fram en kortlek, det ser ut som om han skulle kunnat hitta kartongen i sömnen, och sträcker ut den genom dörröppningen. Snabbt är den borta.
Uzeir Pasalic kom till Stordammens skola i Sävja år 1998 som en del av ett arbetsmarknadsprojekt som hette Brobyggarna. Då var de åtta personer som började på skolan; han och Luba Chalova från Ukraina jobbar kvar. Hon är elevassistent och de är bästisar.
OP har jobbat på skolan länge nog att ha lärt känna elever som nu blivit vuxna och vars barn går på skolan. På en vägg utanför matsalen sitter foton av alla avgångsklasser. På en annan vägg har han gjort kollage av tidningsartiklar om forna elever. Han visar stolt runt.
– En sak som förändrats under de senaste fem åren är rasterna, nu sitter eleverna helst i grupper och använder sina mobiler. De har mindre tid att umgås med varandra och det är svårare att få deras uppmärksamhet. Märker jag att de inte lyssnar, kan jag säga något lite konstigt som: "Tack för imorgon" istället för "Hej då" och då brukar de haja till.
Förr anordnade han sportturneringar, för att det är roligt och bra för eleverna att röra på sig. För några år sedan var det så många lag som ville vara med att alla måste kvala.
– Nu får jag knappt ihop tio stycken elever som vill vara med på en pingisturnering, säger han och ser en smula bedrövad ut.
Men han tycker verkligen inte att allt var bättre förr.
– Det sägs att eleverna blir smartare av mobilen. Och nog tycker jag att de är väldigt duktiga på att snabbt slå upp fakta och hitta informationen som de behöver.
Brukar du få ingripa i slagsmål?
– Nej, det var länge sedan det hände, säger han och tar i träbordet.
För en sju, åtta år sedan skulle pengar sparas och hans tjänst skulle tas bort. Men då gick föräldrar ihop och startade ett upprop för att han skulle få vara kvar och så blev det. År 2009 blev han nominerad till Uppsala kommuns kvalitetspris. Han har också fått en Facebookgrupp till sin ära, men det verkar han tycka är lite genant att berätta om. Den typen av uppmärksamhet anser han sig inte förtjäna.
I augusti fyller OP 65 år och kan gå i pension.
– Jag tänker fortsätta jobba så länge som de vill ha mig här. Jag vill inte sitta hemma och ha tråkigt på dagarna om jag kan få vara i skolan och ha roligt, säger Uzeir Pasalic och ser både allvarlig och pillemarisk ut.
Efter att intervjun är gjord har OP haft möte med skolledningen. Pensionen är inställd tills vidare, meddelar han glatt.