Amerikanen William Seggos har aldrig träffat sin halvbror i Sverige, han vet inte ens vad han heter. Ändå har den svenska brodern varit närvarande i hela hans 22-åriga liv.
– Pappa har alltid sagt att han har sju barn, säger William.
Nu är han och hans far Terry Seggos här för att söka efter halvbrodern och hans svenska mamma, som pappan hade en kärlekshistoria med som ung.
William och Terry Seggos bor i Connecticut i nordöstra USA. Dygnsrytmen är rubbad efter resan över Atlanten två dagar tidigare. För dem är det egentligen natt, men nu har de just ätit frukost i ett hus i Valsätra i Uppsala där de ”soffsurfar”, det vill säga bor gratis hos gästvänliga okända människor. Vi sitter runt soffbordet och dricker perkolatorkaffe i små pastellfärgade koppar som de haft med sig som gåva till sin värdfamilj.
Terry heter egentligen Eleftherios. Han föddes i Grekland 1941. Med sin första amerikanska fru har han fem barn och med sin andra hustru fick han sonen William. Det sjunde och förstfödda barnet har han aldrig träffat. Det är han som är orsaken till att Terry och William nu är i Uppsala.
När Terry Seggos var i 20-årsåldern blev han djupt förälskad i en jämnårig svenska i Paris. Hon hette Elisabeth. De var tillsammans i ett halvår och bodde ihop i Terrys lägenhet. Han studerade konst och arkitektur. Hon pluggade franska. Terry beskriver Elisabeth som ganska lång, med långt blont hår.
– Hon var en väldigt trevlig person och väldigt söt.
Elisabeth blev gravid, men plötsligt tog hon bussen hem till Uppsala, utan någon förklaring.
– Jag blev upprörd när hon försvann och har ingen aning om varför hon åkte, säger Terry Seggos.
Han berättar att han åkte efter henne till Sverige.
– Men Elisabeth ville inte vara med mig mer.
Terry Seggos har Alzheimers sjukdom och bor i vanliga fall på ett demensboende. Mycket har fallit i glömska, till exempel vad Elisabeth hette i efternamn. Men det verkar säkert att hennes föräldrar var tandläkare och frånskilda. Förut har han sagt att Elisabeths pappas tandläkarklinik låg vid vattnet, men nu säger han bestämt att det var mammans hus ute på landet som låg invid vatten.
Annars har han inte berättat så mycket detaljer. Sonen William Seggos försöker lägga pussel, vilket inte är lätt när bitarna är så få och en del av uppgifterna går isär.
Genom alla år har pappan sagt att Elisabeth bodde i Uppsala. Nu är han inte lika säker längre, utan har börjat tala om Stockholm och då är det plötsligt en mycket större stad att leta i.
– Hans minne blandar ihop saker och Stockholm har kommit upp nu. Tidigare har han alltid pratat om Uppsala, så jag tror mer på det, säger William.
Efter att Elisabeth åkt till Sverige fortsatte Terry sina studier i Paris. De förlorade kontakten, men via omvägar fick han senare veta att hon hade fött en son. Födelseåret var förmodligen 1960, men det kan ha varit något tidigare eller, mer troligt, senare. Vid det här laget bör alltså den svenske sonen vara 56 år eller möjligen ett par år yngre.
Terry säger att han aldrig försökte ta kontakt med Elisabeth igen, men att han ständigt har tänkt på henne och barnet hon födde.
– Jag känner mig ledsen och nyfiken. Jag skulle väldigt gärna vilja träffa honom, säger han.
Tror du att han är arg på dig?
– Nej, för jag övergav honom inte, svarar Terry.
Vad ska du göra om du hittar honom?
– Jag ska säga: jag är din far. Men det är mer känslosamt att tänka på Elisabeth, för jag har ingen bild av honom.
Efter intervjun ska de bege sig ner på stan för att besöka biblioteket och titta i gamla telefonkataloger. De ska leta efter två tandläkare, en man och en kvinna, med samma efternamn.
– Det var nog inte så vanligt med kvinnliga tandläkare på den tiden, säger William hoppfullt.
För säkerhets skull ska de kolla bibliotek och arkiv i Stockholm också. Det känns nästan som att leta efter en nål i en höstack och de har bara ett par dagar på sig. Sedan bär det av till Grekland där de ska besöka Terrys syster och släkt. Det var egentligen dit resan skulle gå, inte till Sverige. Men när William letade efter billigast möjliga flygbiljett till Grekland visade det sig att den gick via Sverige.
– Det såg jag som ett tecken. Det är ödet att det här var billigaste resan, säger han.
Nu eller aldrig, så kände han. Han har nyligen avslutat sina universitetsstudier och när han får jobb blir det under flera år framöver svårt att ta semester. Och pappans minne kommer bara att försämras.
– Det är sista gången det är möjligt att åka med honom medan han fortfarande kan ha behållning av det. Den här resan är mer för min far än för mig. Min motivation är hans glädje mer än min egen, säger William Seggos.
Någon hemresa är inte bokad ännu. Om Elisabeth, halvbrodern eller någon som känner dem skulle läsa den här artikeln och höra av sig och de skulle få möjlighet att träffas, tar far och son vägen förbi Sverige på vägen hem från Grekland.
Om William Seggos får möta sin omtalade halvbror tror han att han kommer att känna sig chockad över att han verkligen existerar.
– Det är en sådan historia du ser på amerikansk tv hela tiden. De kramas och gråter och är i chock, säger han och skrattar.
Många frågor surrar i huvudet. Han vill veta vad halvbrodern gjort med sitt liv, om Elisabeth gifte sig och om brodern ser den mannen som sin pappa. Han undrar också om brodern har barn i hans egen ålder.
Mest nyfiken är han på hur det har varit att växa upp i Sverige.
– Han är förmodligen intelligent och framgångsrik. Alla mina pappas barn är smarta.
William Seggos brukar ha tur. Hans vänner skojar om att ifall någon lyckas med ett så omöjligt uppdrag så är det han.
LÄS ÄVEN: Goda råd till bonusfamiljen
Följ UNT.se på Facebook för senaste nytt om Uppsala och Uppland.