– Jag minns så väl den dagen vi var på vårt första ultraljud. Barnmorskan förde ultraljudsstaven över min mage. Jag sneglade på skärmen och det såg lite gyttrigt ut. Sen avbröt hon och såg allvarlig ut, säger Camilla Skoglund.
Beskedet var både chockartat och oväntat. Barnmorskan hade sett tre hjärtan på ultraljudet och alla tre hjärtan slog. Därinne, bara några centimeter från Camilla och Peter, fanns tre små liv.
Camilla började skratta högt. Hennes reaktion var att det inte kunde vara sant.
– Det var verkligen att vända världen upp och ned.
– Ja, det var...svårt att ta in, fyller maken Peter i.
Som om inte det vore nog. Camilla bar dessutom på enäggstrillingar, tre flickor. Det är extremt ovanligt, särskilt med tanke på att det inte skett en provrörsbefruktning eller hormonstimulering.
Trillinggraviditeter är dock förenat med stor risk för komplikationer och Camilla och Peter fick veta att det var mycket som kunde gå fel.
– Men det var svårt att ta in det då, det var så mycket annat att tänka på, säger Peter.
Vi sitter vid köksbordet i familjens radhus i Sävja och ute har det börjat bli höst. Camilla öppnar en stor låda klädd i grått tyg där hon förvarar minnen. Hon visar foton som Peter tagit, en liten napp, en blöja ännu mindre än en dockblöja och andra saker från tiden på neonatalavdelningen på Akademiska.
På väggen i vardagsrummet, ovanför soffan, hänger två fotografier i varsin ram. Det ena är ett skolfotoporträtt på sonen Lucas, från i fjol när han var 12. Bredvid hänger ett svartvitt foto på hennes gravidmage, stor och fyllig.
En trappa upp, i sovrummet, pryds en vägg av hand- och fotavtryck i gips. Camilla och Peter ser gipstavlorna varje dag, minnena och sorgen efter trillingarna är ständigt närvarande.
– I början handlade det om att överleva dag för dag. Vi har fått ett fantastiskt stöd från väldigt många människor. Men det är ett trauma att förlora sina barn, så är det bara, säger Camilla.
Det var sommaren 2013 som familjens liv vändes upp och ned. Camilla och Peter hade knappt hämtat sig från chocken över att vänta trillingar när de började åka in på täta besök på sjukhuset för att en barnmorska skulle kunna följa fostrens tillväxt.
Allt såg bra ut fram till vecka 16, då barnmorskan upptäckte att en av trillingarna, som fick namnet Elina, inte växte som hon skulle. Vid vecka 20 konstaterades att hon inte skulle överleva och drygt två veckor senare dog hon i magen. Då hade graviditeten hunnit fram till vecka 22 och tre dagar.
– Vi fick aldrig lära känna henne, säger Peter och tittar sorgset mot Camilla.
Samma dag, den 1 september, gick vattnet sent på natten och Camilla fick åka i ilfart med ambulans till förlossningen. Läkarna gav Camilla bromsmedicin för att försöka stoppa förlossningen och förlänga graviditeten, om så bara med några dagar, för då skulle lungorna hinna utvecklas på de två foster som var kvar.
– Vi kom in vid tre på natten och klockan sju var de ute. Det var ett så snabbt förlopp och den enda glasklara minnesbilden jag har är att min läkare tittar mig i ögonen och säger: "Nu fixar vi det här. Jag finns här för dig". Det betydde jättemycket att hon såg mig och att hon visade det så tydligt. Det har hjälpt mig i sorgearbetet, säger Camilla och torkar tårarna.
För nu börjar hon gråta. Minnena från den här dagen har för alltid etsat sig fast.
– Sorgen kommer och går, det går att leva vidare. Men det går inte att glömma, säger Camilla.
Elina, vars liv redan slocknat, fick Camilla föda fram vaginalt, tillsammans med de andra två.
– Förlossningspersonalen var måna om att vi skulle se Elina innan vi lämnade ifrån oss henne och de var noga med att tala om att hon var jättefin. Men vi sa nej, för vi ville först träffa Signe och Ines, som placerats i kuvös, uppkopplade i respirator och med sollampa mot gulsot.
När Signe och Ines vårdades på Akademiska fanns Camilla och Peter hos sina döttrar på dagarna och åkte hem på kvällen, till sonen Lucas som Camillas föräldrar tog hand om när de var borta. Under hela den här tiden var de noga med att låta Lucas vara delaktig i det som hände och de såg till att han hade trygghet i vardagen genom att hålla fast vid rutiner.
– Vi var ärliga och sa att det fanns risk för att de inte skulle klara sig men att vi hoppades på det bästa. Vi visste att det inte tjänade något till att dölja något och att det skulle bli mer begripligt för Lucas om vi var öppna med allt, säger Camilla.
Camilla pumpade ur bröstmjölk dag som natt och kämpade för att se framåt.
Men när Signe var åtta dagar gammal ringde de från sjukhuset och sa att hon blivit sämre.
– De sa att vi måste komma in på en gång och att hon skulle opereras.
Strax efter lunchtid kom en läkare in där Camilla och Peter satt och väntade och sa att de hade försökt allt. Men hennes liv gick inte att rädda.
– Jag fick hålla henne, tvätta henne och klä henne i en sovpåse. Vi hade en minnesceremoni och då bestämde vi också att vi ville nöddöpa Ines, ifall också hon skulle dö.
Nu var det bara Ines kvar och de följande veckorna tändes ett hopp om att hon ändå skulle överleva. Ines fick komma upp ur sin kuvös och fick känguruvård.
– Det var helt underbart att få upp henne och känna hennes hud. Vi turades om att ha henne över bröstet fyra timmar i taget och vi började se ljuset i tunneln, berättar Peter.
Tills en dag, den 18 oktober. De ringer från sjukhuset och säger att Ines blivit mycket sämre.
– Vi slänger oss i bilen och det tar en evighet att komma till Ackis - just den här morgonen strular parkeringen och ingenting funkar, säger Camilla.
Uppe på avdelningen står fyra personal runt Ines och lyssnar på hennes hjärta med ultraljud. En läkare vänder sig om och skakar på huvudet.
– Jag faller ihop på golvet och skriker rakt ut och hör en sköterska säga att det är bra att jag får ut allt. Läkaren säger att hon ska komma upp till oss så att hon kan känna att mamma och pappa är hos henne. Vi drar av oss kläderna och jag får över Ines hos mig. Hon håller Peters finger och jag säger att mamma är här.
Efter tiden på sjukhuset åker de hem och mötet med vardagen blir tuff.
Peter har sitt eget sätt att sörja och pratar inte så mycket med omgivningen. Han går stundtals ut och fotograferar i naturen när han behöver bearbeta det som hänt. Camilla går länge till en psykolog och sjukhuspräst och läser om andra som upplevt en liknande smärta.
En sak som hjälpt dem båda i sorgen är att träffa andra som mist sitt barn i samband med graviditet och förlossning. Första tiden var de med i en samtalsgrupp med föräldrar som vet vad det innebär att förlora ett barn.
– Det var en chock och livet blev en kamp och är det fortfarande ibland, fast det gått fyra år, säger Peter.
Camilla har engagerat sig i Spädbarnsfonden och är distriktssamordnare. Det har många gånger varit en livlina.
– För mig har det varit värdefullt att träffa andra som varit med om samma sak. Man känner sig inte ensam.
– Och vi har Lucas, inflikar Peter.
– Ja, då måste allt bara rulla på, säger Camilla.