– Där borta, där hade jag mitt skåp. Det är en märkbart berörd Carlos som rör sig genom sin ungdoms korridorer i Valsätraskolan, dit vi har kommit för fotografering. Klädd i svart rock och med håret uppsatt i en stram hästsvans känner han med handen längs de gröna plåtskåpen. Minnena ekar i de långsmala korridorerna. ”Bög.” ”Fjolla.”

– Jag visste knappt vad det var för någonting, men jag förstod att det var negativt, säger han.

Under mellanstadiet hade han varit skolans tjejtjusare. Men i övergången mellan sexan och sjuan hände någonting.

Artikelbild

| Carlos Romero Cruz betraktar väggen av planscher inne på Gottsunda dans & teater – som bland annat rymmer hans egen föreställning Zebrafinken.

– Det är en olustig känsla när någon sätter fingret på vem man är innan man själv vet om det, säger Carlos Romero Cruz, som knappt hade börjat skrapa på ytan i utforskandet av sin egen sexuella identitet.

Som aktiv inom både kör och teater blev han ett hett villebråd bland de äldre högstadiekillarna som härmade hans sätt och ropade glåpord efter honom. Trakasserierna gjorde Carlos till expert på genvägar i skolbyggnaden som skulle minimera riskerna att springa in i sina plågoandar. Han försökte på olika sätt bevisa hur felaktiga anklagelserna mot honom var genom att ändra röst­läge och klädsel. Det feminina skulle stävjas, det maskulina främjas.

– Jag ville passera inom normen, som var att vara manlig och hetero, berättar han.

Teatern hade Carlos funnit redan som nioåring i Gottsunda dans & teaters barnverksamhet. Den kom att fylla en viktig funktion som fristad för honom under de tuffa högstadieåren.

Artikelbild

| "Identitet är ett ständigt utforskande, men idag gömmer jag mig inte längre", säger Carlos Romero Cruz.

– Det var den enda platsen utöver hemmet där jag inte blev kallad någonting, där jag kunde vara mig själv och tänka på annat, berättar han.

Som liten var han nyfiken och frågvis, och under ett jobb som barnskådis på Stadsteatern i Uppsala förhörde han sina äldre medskådespelare om hur man lyckas i teatervärlden. Flera nämnde scenskolan som en väg in i yrket.

Artikelbild

| Carlos Romero Cruz har varit anställd vid både Riksteatern och Dramaten i Stockholm.

– Jag var tio–elva år då, och hade ­bestämt mig. Jag jobbade målmed­vetet efter det.

Efter att ha läst estetiska programmet med inriktning teater på Bolandgymnasiet kom han så småningom in på Stockholms dramatiska högskola.

Artikelbild

| Enmansföreställningen Zebrafinken är till stor del baserad på upplevelser från åren i Valsätraskolan.

Sommaren innan utbildningen ska dra i gång sitter han i en taxi tillsammans med en vän på väg mot Stockholm. Vännen, som är dragqueen, ska hålla ett framträdande och Carlos är med som sällskap. De har båda sydamerikanskt påbrå, och ur den inhemska maträtten carne molida – som betyder ungefär strimlat kött – föds Carnita Molida, en glamourös latina med spansk-svensk brytning. Inspirerad av den kubanska souldrottningen La Lupe och mammans väninnor har Carlos vid ankomsten skapat sig sin alldeles egna dragpersona.

När han i slutet av utbildningen sätter upp sin examensföreställning – själv­biografiska ”Zebrafinken” – är det Carnita som står för berättandet, eftersom Carlos inte vågar komma ut på scenen.

– Carnita är min förlängda arm. Hon släpper alla hämningar som Carlos annars har, förklarar han och fortsätter:

– Drag har varit ett bra verktyg för mig i utforskandet av mitt sceniska uttryck, men också för att bli bekväm i min egen femininitet.

Pjäsen är en skildring av högstadie­tiden i Gottsunda och det utanförskap han upplevde där. Namnet går tillbaka till den burfågel som Carlos själv hade som barn, och är en symbol för den instängda självkänslan.

– Att inte kunna sträcka på vingarna för att man känner sig nödgad att forma sig efter människors förväntningar, det är vad pjäsen handlar om.

Föreställningen blev unisont hyllad, och har spelats över hela landet – också i hemorten Gottsunda. Fem år senare är den åter aktuell, denna gång i form av en miniturné i Stockholms förorter.

– Det känns viktigt att den får spelas på mindre platser där man sällan ser en föreställning med hbtq-tematik och drag, säger Carlos.

Det senaste året har han varit ute på vägarna som Carnita i ett annat projekt, den färgsprakande sagostunden ”Bland drakar och dragqueens”.

– Vissa menar att det är vulgärt att låta dragqueens läsa sagor för barn. Men det är gjort med hjärta och kärlek. Att drag som konstform placeras i den här kontexten känns viktigt och nyskapande. Barn lägger ingen värdering i hur man ser ut, det viktigaste för dem är att man läser sagan på ett bra sätt.