Att leva med sexmissbruk

Hon är en ung kvinna i Uppsala och sexmissbrukare. För henne är förförelsen viktigare än att ha sex. Hon upplever att hon inte styr över vilka hon är ihop med. Men hon är på väg att återta taktpinnen i sitt liv.

14 april 2010 09:56

Framför mig sitter en kvinna i 30-årsåldern, osminkad och i tröja och jeans. Hon ser ut som en student som pluggat några år. Men hon har redan två examen och ett mycket bra jobb med karriärmöjligheter.
Det är som om vi känt varandra länge, fast vi aldrig träffats förut. Men den känslan ska få sin förklaring under samtalets gång.
Hon vill inte bli omskriven under sitt rätta namn, det finns alldeles för mycket konstiga föreställningar kring sexmissbrukare, eller som hon själv säger sex- och kärleksmissbruk.


I artikeln får hon heta Hanna. Hon tycker att mediernas skildringar av sexmissbruk alltför ofta handlar om män och känner inte igen sig i de beteenden som ofta beskrivs. Hon har aldrig varit intresserad av sex på nätet eller av porrfilm.
- Men det anses som mera skamligt att vara kvinnlig sexmissbrukare än en manlig, säger hon.
Det var först när hon hörde radioprogrammet Kropp & själ, i vilket en kvinnlig sexmissbrukare var intervjuad, som hon kände igen sig. Det var som om någon drämde henne i huvudet med insikten. Men samtidigt var det en lättnad att få veta att det fanns fler än hon som betedde sig likadant.
För Hanna är det själva förförelsen som ger henne kickar. Fångsten är viktigare än sexet. Trots att hon mest av allt vill hitta en partner, bli förälskad och skaffa sig familj, hamnar hon i ett återkommande mönster.

 

Hon träffar en ny man, hon förför honom, de blir ihop och kort därpå tröttnar hon på förhållandet och gör slut.
- Jag vet precis hur jag ska göra för att få honom intresserad. Jag känner in vad han verkar söka efter och anpassar mig till det. Jag krymper mig själv. I grunden beror det nog på att jag inte tror att någon kan vilja ha mig som den jag är, säger hon och det får mig att undra om det är därför hon är så lättsam att prata med under intervjun. Kanske anpassar hon sig till mig också.
Efteråt får jag ett mejl från Hanna, där hon vill förtydliga somligt som hon beskrivit lite för glättigt i vårt samtal. Som att det är enormt smärtsamt att vara fast i missbruket, att hon blir ensam och isolerar sig och skäms över sig själv och sitt irrationella beteende.
- Jag får ångest över att göra saker som inte hänger ihop med mina egna värderingar, som att ha oskyddat sex med många partners eller att vara otrogen, fast jag inte vill.

 
Men om du ser det här mönstret, varför upprepar du samma sak om och om igen?
- Ruset, lyckokänslan är så stark att man glömmer bort konsekvenserna. Man tänker inte på att det kommer att bli ännu jobbigare efteråt. Och det är ju det som är själva kärnan i missbruket. Jag klarar inte av att bestämma mig för att avstå. Missbruk är stor kontrollförlust, säger hon och tillägger att det är som om det bara händer.
Just nu går Hanna i behandling på Dysberoendekliniken i Stockholm. Och hon är tacksam över att det finns terapi som är specialiserad på sexmissbruk. Där får hon verktyg för att förändra sitt beteendemönster. Sen hon var i 20-årsåldern har hon träffat många olika slags terapeuter men det har inte hjälp henne särskilt mycket. Ingen av dem har haft kunskap om sex- och kärleksmissbruk.
Målet är tydligt. Det hon vill är helt enkelt att må bra.

Sin uppväxt beskriver hon som kaotisk och otrygg. Tidigt fanns våld inom familjen, sen blev det skilsmässa och flyttar. Ständiga utskällningar och angepp från båda föräldrarna cementerade känslan av att hon måste klara sig själv. Samtidigt som hon skyddade sin mamma och sin bror från sin pappa och tog hon även ansvar för hur han mådde.
Redan som sex-åring blev hon förälskad i olika killar hela tiden.
- Det var så viktigt för mig. Så klart var mina kompisar också på det viset, men för mig hade det mycket större betydelse. Min dagbok var full av killar från det att jag var åtta år, och jag la ner all min energi på dem. Jag kunde deras scheman utantill och höll på och tjatade om dem så mycket att mina kompisar tyckte jag var tråkig, säger Hanna.


Trots att hon lämnade tonåren fortsatte hon att vara besatt av män. När det gäller andra saker i livet blir hon också väldigt fokuserad. Inför en resa till Egypten begravde hon sig i böcker om landet. När hon ska träna gör hon det extremt intensivt, med shopping är det likadant och på jobbet förvandlas hon ofta till en arbetsnarkoman. Den sortens "maniskhet" dyker upp när det är jobbigt i livet för henne.
- Ett arbetsmissbruk tolkas som om det är en väldigt duktigt person som är i farten. Om du frågar mina chefer så tror jag att de är otroligt nöjda med mina prestationer. Att prestera mycket premieras ju i vårt vinstdrivande samhälle. Men för en missbrukare är syftet att slippa komma i kontakt med sina verkliga känslor, säger hon och tillägger att "maniskheten" också har mycket negativa konsekvenser.


Ibland klarar hon inte att jobba utan måste sjukskriva sig.
För henne känns det som om hon levt 15 år i en sagobubbla i stället för i verkligheten. En gång var hon ihop med en man som hon var besatt av. När de åkte till hans hemtrakter, där de hade träffats för första gången, förstod hon hur skev hennes verklighetsuppfattning var. Kvarteren väckte minnesbilder och stämningar som fängslade henne mer än den levande personen intill.
- Shit, där satt jag i bilen och ville bara be honom hålla käften. Jag tyckte inte han var rolig alls, han störde mina romantiserade fantasier om honom, säger Hanna.


Hon gör en antydning till grimas och jämför beteendet med drogmissbruk, skillnaden är att hon knarkar män och inte droger. Men det finns en ytterligare skillnad.
Både alkohol och andra droger är inget som behövs för att överleva som människa. Annat är det med relationer till andra människor. Och det är verkligen inget som Hanna vill avstå ifrån för resten av livet. Tvärtom.

Hur hanterar du relationer nu då?
- Jag tränar genom att gå på dans. Det är skitjobbigt. Jag får faktiskt attraheras av män men det gäller att inte falla tillbaka i de gamla mönstren. Det hade varit lättare att bara avstå, säger Hanna och tillägger att just nu tror hon inte att hon är mogen för ett förhållande.
Hon är fortfarande orolig att hon inte ska kunna ha en relation i framtiden, tvivlar på att hon är värd att tyckas om, men samtidigt hoppfull. Genom sin självhjälpsgrupp inom SLAA, Anonyma sex- och kärleksberoende, har hon träffat dem som tillfrisknat.

 

FOTNOT: På sin sajt www.slaa.nu har organisationen Anonyma sex- och kärleksberoende ett självtest för den som vill kolla upp sig själv. Där finns även en chatt både för den som missbrukar sex och en för deras anhöriga.

9 frågor om sexmissbruk

9 frågor till Lars Olson, professor i neurovetenskap, Karolinska sjukhuset. Han vet vad som händer i hjärnan vid missbruk och beroende.

 

Kan sexmissbruk jämföras med andra sorters beroende och missbruk?
- Ja, det finns likheter i hjärnan vid alla beroenden och beroendeliknade tillstånd, fast än så länge vet vi mest om alkohol- och narkotikamissbruk.

Vad händer i hjärnan?
- Missbruket aktiverar vårt belöningssystem i hjärnan och det får personen att må bra.

Vad har vi belöningssystemet till?
- Det får oss att få oss att överleva som art och gör att vi äter, dricker, motionerar och har sex. Belöningssystemet är grunden för vår existens och fungerar likadant för människa, krokodil eller bananfluga. För människor aktiveras det även när vi spelar för att vinna, shoppar, röker eller tar droger.

Hur funkar belöningssystemet?
- Förenklat kan man säga är att när signalsubstansen dopamin svämmar ut, så njuter vi.

Och det är egentligen rätt. Men vad har gått snett för den som blivit beroende?
-En överkonsumtion av spel, droger, sex eller annat kan kidnappa hjärnan och då bygger systemet om sig själv. Maximerar man sin njutning förändras alltså kopplingarna i vår hjärna. Det hänger också ihop med att hjärnan har behagliga minnen av just den upplevelsen.

Vad innebär det för personen att belöningssystemet blivit ombyggt?
- Dels att man behöver trappa upp sitt missbruk för att få samma effekt som man fick från början. Dels att man bara njuter av sitt eget missbruk och det krävs väldigt starka upplevelser, av typen att bli frälst eller förälskad, för att ersätta missbruket. Hos kokainister har man sett att de inte får någon reaktion alls i hjärnan av att titta på erotiska filmer. Men däremot av filmer som visar en missbrukare snorta sin drog. Hos friska personer är det tvärtom.

Men kan man inte radera ombyggnaden i hjärnan och komma på normalnivå igen?
- En del tecken tyder på att hjärnan kan bygga om sig, men att komma på normalnivå är svårt. Beroende är en förvärvad och kronisk hjärnsjukdom. Fast det finns också en ärftlig faktor. Människor bär på olika gener som innebär olika stor risk att bli beroende.

Att beroende är en förvärvad och kronisk hjärnsjukdom, är ju inte roligt att veta?
- Nej, men jag tror att den kunskapen kan minska omgivningens fördomar och även den beroendes skuldkänslor. För oss forskare gäller det hitta sätt att bota och KBT verkar fungera bra.

Hanna, som jag intervjuat, hamnade ofta i "maniska" beteenden när det gällde andra saker också. Är det vanligt?
- Ja, har man de här generna har man större risk att fastna i alla slags beroenden. Det kan handla om löpning varje dag, flugfiske eller vad som helst. Generellt sett är det är lättare att fastna i beroende om det är kort tid mellan handling och effekt. Som när kronorna direkt trillar ur den enaarmade banditen.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!