Två personer skyndar fram med en bärstol emellan sig. Den liknar en liten hytt med vackert tyg framför en öppning på sidan. Där inne väl dold sitter en kvinna på väg till templet för att be om söner, eller så är hon kanske på väg för att besöka sitt föräldrahem.
En tur i bärstol är mycket ovanligt. Nästan all tid tillbringar kvinnan i kvinnornas rum på andra våningen, i hemmets inre sfär. Den yttre sfären är männens. En god kvinna bör aldrig beträda männens sfär vare sig i tanke eller i handling.
Om det var jag som satt i bärstolen skulle jag nog spricka av nyfikenhet på omvärlden. Men till skillnad från mig bär kvinnan i bärstolen små exklusiva röda lotusskor i siden, rikt utsmyckade med pärlor och gröna broderier. Kvinnan har liljefötter, ett bevis på personlig disciplin, så hon lyfter inte på tyget och kikar ut.
I Kina har liljefötter i över tusen år ansetts otroligt attraherande, förutom att de varit ett bevis på personlig disciplin och förmåga att klara livets motgångar. I Qingdynastins sexmanualer finns uppräknat 48 olika sätt om hur man förlustar sig med liljefötter. Några män föredrog att aldrig se liljefötterna i något annat än i de rikt utsmyckade lotusskorna. De ansåg till och med att den erotiska kittlande magin gick förlorad om lotusskon togs av. Andra män tröttnade aldrig på att se och beröra en naken liljefot, en erotisk handling som bestod långt efter det att kroppen hade förlorat förmågan till andra sexuella aktiviteter.
Små fina liljefötter gjorde en kvinna attraktiv, gav ett bättre giftermål och förde henne därmed närmare hennes största mål och uppgift i livet, nämligen att föda en eller flera söner. Fötterna skulle vara formade som en lotusknopp. Fylliga och runda vid hälen med en spetsig knopp färdig att brista i blom. Lite lagom välvda, väldoftande, mjuka och inte längre än 7 cm.
Denna vackra, erotiska, välvda blomknopp erhölls genom en plågsam fotlindningsprocess. Denna påbörjades mellan fyra och sju års ålder. Inte sällan bröts både tår och fotben för att göra det möjligt att vika in tårna under foten som man sedan vek ihop till ett litet paket med hjälp av långa stärkta lindor. I de djupa veck som bildades, och under lindor och vackra sidenskor, frodades mikroorganismer, vilket gav en frän odör. Svåra infektioner och ruttnande kött var inte ovanligt. Ibland placerades glasskärvor mellan de inbundna tårna för att åsamka infektion. I den bästa av världar skapades då en infektion som till slut fick tårna att ramla av i den hårda lindan, där blodcirkulation i stort sett saknades och möjligheterna till läkning var minimala.
En av tio flickor dog under fotlindningsprocessen som pågick under flera år. Även en läkt, välformad och väldoftande liljefot åsamkade kvinnan mycket smärta. Att gå var nästan omöjligt, att stappla fram stödd av käpp gick några få meter.
Hur är det möjligt att en invalidiserad kvinna, som inte kunde stå stadigt nog för att utföra ett arbete, som inte kunde ta del av politik eller ha ett socialt liv, var upphetsande? Var hon attraktiv för att hon var en ägodel, en trofé, en prydnad som stannade där mannen placerade henne – det vill säga i kvinnornas rum på andra våningen? Är orörlighet och osjälvständighet attraherande? För inte var det väl åsynen av deformerade fötter, de smärtsamma ansiktsuttrycken eller odören från frodande fotsvamp och infektioner som attraherade männen? Kan det ha varit makt över en annan människa som av misstag tolkades som erotik?
I slutet av 1800-talet hördes röster om att fotlindning borde upphöra, men inte förrän på 1950-talet försvann detta.
Än i dag finns det alltså kvinnor i Kina som är invalidiserade i syfte att behaga mannen.
Louise Rügheimer, medicinforskare
Avsnittet Lotusskor och liljefötter.