"När man har en psykos rämnar verkligheten"
Elisabeth Alphonce är kampanjledare för Hjärnkoll i Uppsala län. Själv drabbades hon av psykossjukdomar redan i tonåren. Trots att hon varit allvarligt sjuk har hon arbetat i princip hela tiden.

När Elisabeth Alphonce var sjuk kunde hon inte gå ner i tvättstugan i sitt bostadsområde. Hon var övertygad om att hon skulle bli överkörd av en bil som kom i full fart, trots att bilar inte körde där. På restaurang vågade hon inte äta maten från menyn, den kunde vara förgiftad. Hon upplevde att telefonen var avlyssnad, datorn buggad och att det fanns kameror som följde henne. Hon hörde röster som sa att hon var ful.
– Rösterna var nog ett uttryck för dåligt självförtroende, som om tankarna fått ljud. När man har en psykos rämnar verkligheten, det är som att uppleva en mardröm fast man är vaken. Livet ter sig skrämmande och hotfullt och fast man förstår att man har fel intellektuellt, säger känslan något annat.

Efter mordet på Anna Lindh när attityderna mot psykisk sjuka hårdnade ställde Elisabeth Alphonce upp i det massmediala strålkastarljuset och berättade om hur det är att leva med psykossjukdom. Hon ville motverka bilden av psykiskt sjuka som våldsamma. Det hände att hon blev väckt av telefon klockan sju på söndagsmorgonen och ombedd att vara med i en tv-intervju fem minuter senare. Men trots att hon var allvarligt sjuk periodvis arbetade hon hela tiden med undantag för några korta sjukskrivningar.
– Att arbeta är den starkaste återhämtningsfaktorn för den som har psykisk ohälsa. Det ger mening till vardagen, säger hon och tillägger:
– För den som varit borta från arbetet och kommer tillbaka behöver inte arbetsuppgifterna vara det som är svårast. Det besvärliga kan vara samtalen vid fikabordet och att komma in i gemenskapen. Vad man vill är att vara som alla andra.

Har du något råd till arbetsgivaren?
– Återhämtningen sker inte i en rak linje, det är en process som kan innebära två steg framåt och ett steg bakåt. Därför måste personen få börja långsamt, successivt trappa upp och få chansen till att tänja på gränserna för vad den orkar.

Individuella lösningar kan också behövas som att den som jobbar i kontorslandskap och blir distraherad av ljud kan behöva arbeta med hörlurar medan den som har svårt att sitta still kan behöva få gå ut på en promenad då och då. Flextid kan vara en lösning för någon annan.
– Nuförtiden är jag en väldigt, väldigt lycklig människa. Jag har en medicin som gör mig symtomfri och fått terapi som hjälper mig. Min dotter och min tro har burit mig igenom svårigheterna.

”Fördel att ha diagnos som personlig assistent”
Hanna Wahlin är personlig assistent i Uppsala kommun. I jobbet vänder hon sina diagnoser till sin fördel. Hon är en fena på problemlösning eftersom hon drar nytta av sina egna erfarenheter.

Hanna Wahlin fick diagnoserna aspergers, adhd och bipolär sjukdom i vuxen ålder. Hon hade pluggat fem år inom media och kommunikationsvetenskap. Men när utbildningen var färdig kom hon på att hon inte vill jobba inom det området.
– Pressen med snabba deadlines är inte min grej, jag insåg att det aldrig skulle gå, så jag började som timvikarie på en äldrepsykiatrisk avdelning på Akademiska och trivdes visserligen med själva jobbet. Men det var kämpigt att inte veta när jag skulle hoppa in nästa gång, jag som har behov av fasta rutiner.

Hon blev timvikarie igen, fast den här gången som personlig assistent. Och ganska snart blev hon erbjuden en fast tjänst på halvtid. Redan under anställningsintervjun berättade hon om sina funktionsnedsättningar. Hennes chef frågade då om hon trodde att hennes diagnoser kunde vara ett hinder.
– Jag tycker snarare att det är en fördel, eftersom jag vet att saker som andra tycker är lätta kan vara ett problem för brukarna. Jag är ju van att hitta strategier för att få min egen vardag att funka. När chefen hörde det tyckte hon att det lät bra, hon gjorde ingen större grej av det. Det är så det ska vara, arbetsgivaren ser förtjänsterna och spinner vidare på dem, säger Hanna Wahlin.

Hanna Wahlin fixar jobbet utan att arbetsgivaren behöver tänka på något särskilt men är noga med att understryka att andra med psykisk ohälsa kan behöva praktiskt stöd, hur kvalificerade de än är för jobbet. Och så tycker hon att arbetsgivare ska lägga sig vinn om att öppet prata om psykisk ohälsa och se alla anställda som individer.

"Allt att vinna på att jobba förebyggande"
Andreas Nilsson är distriktsombudsman på RSMH, riksförbundet för social och mental hälsa. Han tycker att vi måste bli bättre på att hantera psykisk ohälsa på jobbet.
– Det som arbetsgivare har att vinna på är jobba med förebyggande insatser, för att undvika sjukskrivningar. Det gynnar alla på en arbetsplats och är dessutom bra för lönsamheten, säger Andreas Nilsson.

Innan han började som distriktsombudsman på RSMH hade han en lång period av sjukskrivning för depression, ångest och tvångssyndrom, dessförinnan hade han jobbat som lärare. I dag får han engagera sig i frågor om den psykiska ohälsan på arbetsplatser för att hjälpa andra med psykisk ohälsa och han har många idéer om hur det kan bli bättre.

Att själv kunna planera och organisera sitt arbete, och om det blir för stressigt, kunna ta bort några arbetsuppgifter är ett sätt att förebygga, liksom att chefen har en positiv inställning till flexibla arbetstider. Det är viktigt för en arbetsgivare att anpassa arbetsplatsen efter vad just individen behöver och ha ett öppet samtalsklimat.
– Tyvärr lever kvar gamla föreställningar om att psykisk ohälsa är något skamligt och därför vågar många inte berätta om att de mår dåligt, varken för kolleger eller chefen. Man kan vara rädd för att gå miste om en befordran, lönepåslag eller karriärmöjligheter om man berättar om sin situation, säger Andreas Nilsson.

Tidiga tecken på om någon upplever psykisk ohälsa kan vara hög sjukfrånvaro, att man plötsligt börja komma försent till jobbet, humörsvängningar eller att man slarvar med arbetsuppgifter. Chefen kan ta upp problemet i utvecklingssamtal eller arbetsplatsmöten och då ställa öppna frågor på ett icke dömande sätt, till exempel ”hur är det med dig, jag har märkt att du börjat komma försent?” Ett gott bemötande, att chefen visar att man vill hjälpa och stötta, är nästan det viktigaste i en sån här situation, menar Andreas Nilsson.