Vården är allt annat än jämlik

Rätten till vård på lika villkor, det vill säga att det är de medicinska behoven som ska styra tillgången till vården, är en fråga som ständigt dyker upp debatten om den svenska sjukvården.

23 juli 2012 00:00

Att ämnet fortsätter att engagera år efter år är inte märkligt, bristande vårdkedjor och patienter som hamnar mellan stolarna hör till vardagens i dagens hälso- och sjukvård. Genom åren har det framkommit otaliga exempel på den ojämlika vården. Det har exempelvis handlat om att manliga hjärtpatienter får bättre vård än kvinnliga. Att cancerpatienter med hög socioekonomisk status har större chans att överleva sin sjukdom än patienter med socioekonomiskt låg status, eller om stora regionala skillnaderna i tillgången till vård eller läkemedel.
En del av dessa skillnader borde inte vara så svåra att få bukt med. Många gånger handlar det om något så synbart enkelt som att synliggöra problem och åtgärda kunskapsluckor. De senaste åren har exempelvis hjärtvården förbättrats för kvinnor. Vårdpersonalen har lärt sig att män och kvinnor får olika symtom på samma sjukdom.

Den här typen av ojämlik vård borde inte vara så svår att åtgärda. Inte heller borde det vara omöjligt att se över en del av de andra systemfelen som finns i Vårdsverige. Tillgången till högkvalitativ vård eller läkemedel bör exempelvis inte
vara beroende av att man råkar vara bosatt i ”rätt landsting”. Trots det är de geografiska skillnaderna mellan vårdutbud och läkemedelstillgång stora i dag.
Delvis handlar det om att många sjukhus vill skydda sin egen position. De vill gärna kunna erbjuda vård de egentligen inte har kompetens för. Det handlar inte bara om omsorg om patienterna, ofta motiveras den här typen av ställningstaganden med att det är lättare att rekrytera personal om sjukhuset tillhandahåller avancerad vård. Att man inte behandlar tillräckligt många patienter om året för att man också ska kunna upprätthålla kvaliteten i vården och att man därmed också riskerar patientsäkerheten tycks vara ett sekundärt problem. Det skulle innebära att man trampade på många ömma tår men en ökad koncentration av den högspecialiserade vården till ett fåtal sjukhus skulle ändå öka kvaliteten i vården
I sommar har två exempel som båda rör vården av cancersjuka väckt debatt. I Dagens Nyheter gick de nyligen att läsa om en ny medicin som kan förlänga livet för patienter med spridd malignt melanom. Läkemedlet har varit godkänt i ett år men endast ett fåtal landsting har erbjudit medicinen. Ett skäl till att många landsting avstått från att köpa in medicinen är att priset (cirka 800 000 kronor per behandling) varit för högt i förhållande till effekten, studier visar att bara 1 av 10 patienter blir hjälpta av medicinen. Nyligen har dock gruppen för nya läkemedelsterapier inom Sveriges Kommuner och Landsting förhandlat ned priset. Medicinen kommer nu troligen att erbjudas patienter i fler landsting. Men exemplet visar ändå på hur enskilda landstings budgetprioriteringar bestämmer tillgången till vård.

I en debattartikel i UNT (14/7) beskriver cancersjuka Helena Lundbäck hur hon får vänta på en operation som kan rädda hennes liv. Den enda kirurg som kan utföra operationen har sagt upp sig från Akademiska sjukhuset för att starta en egen klinik och landstinget står handfallet. Frågorna som återstår att besvara är varför man på Akademiska byggt upp och bedrivit en verksamhet som uppenbarligen står och faller med en enda kirurg. Varför har inte fler kirurger fått lära sig att operera med den så kallade sugarbakermetoden? Inte heller lyckas man förklara varför det tar så lång tid att hitta behandlingslösningar för de patienter som hamnar i kläm innan man lyckats återuppbygga verksamheten i egen regi.
Det här är ändå skillnader i vården som kan åtgärdas med bättre administration och tillfälliga budgettillskott. Det är betydligt svårare att utjämna de skillnader som går att hänföra till patienternas utbildning och socioekonomiska ställning. För det går inte komma ifrån att en attityd och kunskap om både samhälle och den aktuella sjukdomen ofta ger en patient bättre vård.
Man kan tycka att det inte borde vara så, men det är skillnader som är svåra att påverka. Det enda man kan göra är att höja den nedre gränsen för vilken vård samhället ska erbjuda.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!