1953 skrev den tyske dramatikern Bertolt Brecht dikten En lösning. Han skrev att ”folket hade förverkat regeringens förtroende”, och att regeringen borde upplösa folket och välja ett annat. Brecht ironiserade över den östtyska regimen.
Ironin är den djupaste av konster, eftersom den visar att saker kan förhålla sig på två sätt samtidigt. För dagens politiska partier, som gärna vill måla ensidiga bilder av sig själva, är det ett kraftigt störningsmoment.
I söndags blev det främlingsfientliga och populistiska partiet AfD näst störst i delstatsvalen i de forna DDR-områdena Brandenburg och Sachsen. I det förstnämnda finns i dag dubbelt så många AfD-väljare som för fem år sedan. I Sachsen har antalet AfD-väljare tripplats sedan 2014.
Det är ett kraftigt misslyckande av övriga politiska partier. Men någon måste vinna ett val. Så på kristdemokratiska CDU:s valvaka i Sachsen jublades det hejvilt. Om ingen jublar har egentligen ingenting uppnåtts, tycks resonemanget lyda.
Men partiet – som styrt delstaten i 30 år – tappade ungefär var femte väljare och makten. AfD växte från 9,7 till 27,5 procent medan CDU står på historiskt låga 32,1 procent. Likadant för socialdemokratiska SPD i Brandenburg. Man förlorade inte bara 5,7 procentenheter och eventuellt sin 30-åriga regeringsställning. AfD växte även med 11,3 procentenheter.
Så vad har CDU och SPD vunnit som får dem att jubla? I deras egna ögon ännu en mandatperiod på rätt sida populiststrecket. Men medan etablerade partier i dag mäter sina framgångar i hur länge de offentligt kan vara emot populister, mäter deras väljare allt mer något annat: populistpartiernas storlek.
I Sachsen väntas CDU och SPD inleda koalitionssamtal med De Gröna. I tysk morgon-tv efter valet sade AfD-ledaren Alexander Gauland att det bara kommer klargöra hur stora de sakpolitiska skillnaderna egentligen är, och därmed väcka frågan om det inte är bättre att en gång för alla prata med AfD.
Han säger vad många tänker. Den politiska världen tycks upp och ner, när valförluster möts av partijubel. Men på ett annat sätt har han fel. CDU driver sedan 2011 Energiwende, landets omställning från kol och kärnkraft till förnybara energislag. Det är sinnebilden av tysk grön politik. Om det är för att blidka de gröna eller marginalisera dem spelar mindre roll.
Det riktigt svåra för etablerade partier kommer dock vara att prata till väljare på trovärdiga sätt om politikens syfte och visioner. Inte bara till AfD-väljare, utan främst alla andra. För någon gång kommer de traditionella partiernas väljare att vilja veta varför deras parti – som i val efter val byggt sin politik på populismmotstånd – anser att samma strategi ska upprepas när facit är en dubblering eller trippling av populistpartiers storlek.
Det är vi väljare som förlorar på att rösta på partier som får populismen att växa. Ironiskt nog tycks det vara styrande socialdemokrater och konservativa. Frågan är när våra regeringar tappar tålamodet och upplöser oss?