Valdis Zatler: musen som röt

Lördagen i slutet av maj 2011 har redan kallats historisk.  Den nu sparkade presidenten Valdis Zatlers deklararar i sitt tv-sända tal en vecka före presidentvalet att han vill upplösa det parlament som är i händerna på landets stenrika oligarker och utlysa nyval.  

30 juli 2011 00:00

Zatlers, som när parlamentet för fyra år sedan valde honom till president, ansågs som en lätt match för eliten, foglig och utan egen politisk plattform, tar bladet från munnen och talar till nationen på ett sätt som ingen gjort före honom.  De lettiska oligarkernas makt i politiken måste brytas, de politiska partiernas nära förbindelse med business och banker måste få ett slut. Karlis Streips i Baltic Times formulerar sig kraftfullt men fångar essensen i  Zatlers dystra bokslut:  Lettland behöver inte vara en korrupt bananrepublik där politikerna bara bryr sig om att berika sig själva och sina kompisar.   

Tydligare än så kan det knappast sägas: Lettland är ett Ukraina ”light”, där det politiska livet trots ekonomisk tillväxt under stora delar av tiden sedan självständigheten 1991 och EU-medlemskapet 2004 har fastnat i en negativ spiral av alltför nära förbindelser mellan politik och ekonomi som visat sig oerhört svår att bryta. De politiska partierna saknar än idag, som enda EU-land, offentligt ekonomiskt stöd. Den ekonomiska makten har direktkanaler in i statens allra viktigaste institutioner.

 Hur kunde det bli så här? Kontrasten till det på många sätt närliggande Estland kunde inte vara större, och skillnaden är lika djupgående som intresseväckande. Medan Estlands politiker skickligt manövrerat landet genom den ekonomiska krisen på egen hand, och sedan januari i år inträtt i Eurosamarbetet, styr IMF i praktiken idag mycket av Lettlands ekonomi. Lettlands politiska korruption är sedan många år bland den högsta inom EU:s nya medlemsstater, Estlands lägst.  

Jag har tidigare dragit slutsatsen att skillnaden ligger i politiskt ledarskap under de avgörande år då den nya politiska kulturen formades.  I Estland, till skillnad från i Lettland, fanns vid 90-talets övergång till demokrati och marknadsekonomi ett politiskt elitskikt som under ett par decennier innan skapat ett kunskapsmässigt och socialt kapital som gjorde dem mer förberedda, omdömesgilla, målmedvetna  och samspelta. I Lettland, som upplevde en avsevärt mer hårdför kommunistisk regim, var liberaliseringen kort och började egentligen inte förrän 1987/88. Målmedvetenheten var svagare, flera misstag och felbedömningar gjordes under 90-talets första hälft; bland annat flätades partierna i alltför hög utsträckning samman med det nya kapitalet. Många av de båda dåliga och goda mönstren lades alltså fast under dessa formativa år under 1990-talet, och dessa lever man ännu med.  Nu blir det nyval den 1 september. 95 procent ville se parlamentet upplöst i förra lördagens folkomröstning.  Visst talar pengar, men det lettiska folket vill inte längre lyssna. Frågan är om detsamma gäller de politiska partierna. Höstens val blir en rysare.  

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Li Bennich-Björkman