Den av Bradleys läckor som väckt störst intresse är videon som visar hur amerikanska militärer i en helikopter skjuter ihjäl civila irakier i en gatukorsning i Bagdad. Det är alltså en krigsförbrytelse som filmats. Videon förefaller ha hemligstämplats för att dölja det som hänt. Ingen av soldaterna i helikoptern har ställts inför rätta.
Det skulle kunna vara försvarbart att under begränsad tid hemlighålla videon med hänsyn till säkerhetssituationen i Irak. Men om så sker är det än viktigare att de inblandade ställs inför rätta och prövas. I en rättsstat borde också alla handlingar avhemligas så snart det militära läget medger. Det borde rimligen ha skett långt innan Bradley Manning beslöt sig för att läcka uppgifterna.
Det är mest militära myndigheter som sekretessbelägger information från ett konfliktområde. Risken finns att det som kallas säkerhetsmässiga behov varken är behovet att skydda soldaters liv i en stridszon eller skydda statens möjligheter att manövrera säkerhetspolitiskt mellan andra staters intressen. Det kan lika väl enbart vara att skydda den egna organisationens och dess ansvariga chefers rykte och intressen. I en demokratisk rättsstat bör detta förstås försvåras och helst förhindras att ske.
Min erfarenhet är att många handlingar inom den svenska armén hemligstämplades på lösa grunder. Officerare på ganska låga befälsnivåer var påfallande förtjusta i att bruka den röda stämpeldynan och ibland på ett sätt som undergrävde respekten för hemligstämpeln. Det visade sig främst i slarv med förvaring av handlingarna vilket i sin tur ledde till att många glömdes kvar på platser där de aldrig borde ha varit.
Journalister kan begära att få ta del av hemliga handlingar och överklaga om dessa med hänvisning till hemligstämpeln inte lämnas ut. Men en domstol har naturligtvis svårt att gå emot en militär myndighet som kräver att vissa uppgifter måste vara hemliga. I våra dagar utgörs hemliga handlingar alltmer sällan av pappersdokument utan av datafiler. Det skapar ett trefaldigt problem. Mängden data försvårar att begränsa rätten att hemligstämpla. Läggs beslut högre upp i en hierarki blir belastningen sannolikt orimlig för dem som görs ansvariga. Massan av information, i Mannings fall 700 000 datafiler, försvårar att hitta det man söker som journalist, och slutligen skapas stora problem när man skall hindra obehöriga att ta del av informationen. Men detta gäller ju inte bara militära data. Även smygläsningen av sjukjournaler vittnar vältaligt om problemet.
För övrigt anser jag att Gotland måste försvaras.