I den senaste rapporten (augusti 2010) noteras att individer med kopplingar till militanta nätverk som al-Qa’ida och al-Shabaab fortsatte att avresa från Sverige till träningsläger i Afghanistan, Irak, Pakistan och Somalia.
Intressant nog tycks underrättelseväsendet självt betraktas som den största faran. När TV4:s Kvällsöppet med Ekdal (6/10) tog upp terrorhotet, bjöds inga experter på islamistisk terrorism eller psykologiskt försvar in. I stället fick den excentriske filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö diskutera statlig övervakning med den till synes paranoide Piratpartisten Rick Falkvinge, som krypterat sin mobiltelefon för att undgå avlyssning.
Kanske framstår underrättelseväsendet som osvenskt slutet och därmed suspekt? Eller är det IB-affären som gjort ett outplånligt intryck?
Hotets allvar riskerar att urholkas av ifrågasättandena kring varför folket får veta så lite. För balansen är ju optimal: Inte nog för att avslöja för terroristerna att deras plan är känd och därmed tvinga dem att byta taktik, vilket skulle göra all spaning förgäves. Men tillräckligt för att öka medborgarnas vaksamhet. Det behövs, då vi till skillnad från Londonbor inte sedan barnsben blivit upplysta om hur man ska agera när man exempelvis finner en övergiven väska.
Vad som oroar mig är inte risken att bli misstagen för en jihadist utan att samarbetet mellan europeiska underrättelseorganisationer fortfarande – efter bombdåden i Madrid 2004 och London 2005 – tycks så sporadiskt.
I USA anses bristen på samverkan, alltså utbyte av pusselbitar för att kunna se hela hotbilden, ha bidragit till det underrättelsemisslyckande som låg till grund för att elfte september-dåden kunde genomföras. Det aktuella terrorlarmet är ett resultat av samarbete mellan amerikanska, brittiska, franska och tyska underrättelsetjänster. Sverige har dock framstått som pinsamt aningslöst och har tvingats fråga Washington vad hotet mot oss egentligen består av.
I Wilhelm Agrells bok Konsten att gissa rätt. Underrättelsevetenskapens grunder citeras statsmannen Sir Francis Bacon:
”Have care that your intelligence, which is the light of your state, do not go out or burn dim or obscure”.
Vi borde diskutera hur detta ljus kan bli mer effektivt i att lysa upp samhällets mörka vrår, i stället för att utgå ifrån att vi blir förda bakom ljuset.