En studie från Uppsala universitet häromåret visade att asylsökandes chans att få stanna i Sverige påverkas av den politiska sammansättningen i migrationsdomstolarnas nämndemannagrupp. Om nämndemän från Sverigedemokraterna deltog var risken att få avslag större, enligt studien.
Nämndemän väljs av kommunfullmäktige efter att ha blivit nominerade av de politiska partierna. Idén bakom nämndemannasystemet är att öka insynen i domstolarna och att säkerställa att rättskipningen sker i enlighet med ”det allmänna rättsmedvetandet”.Självklart är det viktigt med insyn och folklig förankring. Men den tilltalade måste kunna känna sig trygg i att sådant som fördomar och politiska övertygelser hos dem som sitter på domarbänken inte ska påverka domslutet.
Det är den folkvalda riksdagen som stiftar lagar. Jurister är tränade i att tolka lagen. Man kan därför anse att en domstol som bara bestod av jurister skulle vara bäst lämpad att garantera rättvisa domar. Men samtidigt bör det sägas att det finns en poäng i att de som dömer har olika utbildning, erfarenhet och livssituation för att ge breddade perspektiv. Lekmannadomare är ett sätt att åstadkomma just det. Däremot finns det andra sätt att skapa ett sådant system än genom politiskt tillsatta nämndemän.
Liberalernas rättspolitiska arbetsgrupp föreslog i veckan att rekryteringen av nämndemän ska skötas utanför de politiska partierna. Enligt förslaget ska i stället Domstolsverket få utvärdera om en person är lämplig att sitta i en domstol. Alla som vill kan då skicka in en ansökan och anmäla sitt intresse att vara nämndeman.
Det finns förstås förtjänster med förslaget att minska den partipolitiska kopplingen. Men är det verkligen rätt att låta en myndighet, som lyder under regeringen, bestämma över vilka som ska få sitta i våra domstolar? Risken för politisering kommer att vara kvar.
Det måste finnas en tydlig rågång mellan den lagstiftande och den dömande makten. Liberalernas förslag leder inte dit.
Sebastian Sundel