Anders Björnsson är publicist, historiker och författare. För fem år sedan blev han ombedd av Centre for Baltic and East European Studies (CBEES) vid Södertörns högskola att starta och utveckla den tidskrift som kom att gå under namnet Baltic Worlds. Tidskriften har fått internationell spridning och erkännande, satt CBEES och Södertörn på kartan, och drivits av höga publicistiska och vetenskapliga ambitioner.
Igår kom så det besked som alla vi som följt det senaste årets sorgliga turer kring Baltic Worlds väntat på. Chefredakören Anders Björnsson avgår. Detta sker, som han själv skriver, ”alldeles mot min vilja”. Högskolan har gett honom kicken.
Det tack som riktas till honom efter fem års slit är att i vad som måste betecknas som förödmjukande former bli erbjuden att komma in med ett anbud i en framtida process av offentlig upphandling.
Nu kan man naturligtvis hävda att Anders Björnsson kanske gjort ett dåligt jobb, att utgivningen är för kostsam, att CBEES i sig – vars tidigare föreståndare i praktiken fick sparken några månader innan pensioneringen – varit ett misslyckande och att den forskarskola som varit knuten till verksamheten och som nu stryper nyintag inte uppfyllt förväntningarna.
Från min utifrånposition har jag inte sett något som tyder på att så varit fallet, detta är dessutom satsningar som fortfarande varit under uppbyggnad och utveckling, men här kan uppfattningarna förstås gå isär. Det som fallet Anders Björnsson illustrerar, vilket i högsta grad har ett absolut allmänintresse, är att sättet att leda ett lärosäte, och den respekt som universitetsledningar tidigare visat för sina medarbetare även i svåra tider, håller på att förändras radikalt.
Vad om nu utspelar sig på Södertörn är ett exempel på en snabbt accelererande tendens i hela universitets- och högskolevärlden. Allt mer egenmäktiga ledningar förvandlar de institutioner, som utgjort vår gemensamma bastion mot konformism, kortsiktigt ”managementtänkande”, som hävdat respekten för kritiskt och reflekterande tänkande, långsiktighet och även – tro det eller ej – långsamhet, till följsamma och osjälvständiga miljöer.
Där det tidigare har funnits bärande strukturer i form av kollegial självförvaltning (där de forskande lärarna delar på ledningsuppdragen och därmed roterar makten) växer nu fram ett vd-tänkande som rimmar oerhört illa med den intellektuellt frihetliga miljö som alla de institutioner som bedriver högre utbildning värd namnet måste vara.
I ledningen för allt fler av de svenska lärosätena finns personer som drivs av en oförtruten vilja att omorganisera, att peka med hela handen, och som inte verkar medvetna om vilka värden högre utbildning och forskning är satta att förvalta i ett modernt, demokratiskt, samhälle. Det är sorgligt att bevittna. Spåren förskräcker.