MARIA MASOOMI: Varför är vi så konflikträdda?

Det var en tid då jag, i likhet med många andra blåögda personer, önskade att jag kunde göra kar-riär i styrelserummen och bli ett s k styrelseproffs; främst för att få tillträde i den prestigefyllda manliga sfären och för att kunna tjäna pengar på tjusiga styrelseuppdrag. Jag hade ju hört att folk blev rika på det, att man ofta kunde äta exklusiva middagar i samband med alla sammanträden, flyga första klass utomlands och bo på tjusiga kursgårdar - helt gratis! Fantastiskt, tänkte jag och gick ett tag och längtade i smyg efter att någon skulle efterfråga mina "styrelsetjänster" - vem som frågade och vilket bolag det gällde, kvittade!
Jag kan ännu inte kalla mig någon tvättäkta styrelsepamp, dock vet jag numera vad det hela går ut på. Rik blir man knappast på sina styrelseuppdrag, om man ens får någon ersättning alls - särskilt när bolaget i fråga ännu inte blivit lönsamt eller när skattebetalarna står för driften. Med tanke på det personliga ansvar man enligt aktiebolagslagen åtar sig och de resurskrävande uppgifter som ett styrelseuppdrag kan innebära, är jag numera medveten om att det hela kan kosta mer än vad det kan smaka.

Något som jag gång på gång häpnar över är den förhållandevis "snälla" och formella stämning som råder under de flesta sammanträden i Sverige. Avvikande åsikter uppmuntras sällan, de kan till och med uppfattas som obehagliga och hotfulla. En del frågor ska helst inte ställas och mycket tid och kraft går åt att gå runt vissa frågor och åsikter, istället för att lägga fram dem rakt på sak. Vissa sammanträden går ut på att nästan alla ska hålla med om vad vd och/eller ordföranden tycker och ibland känns det som att deltagarna bara är där för att skriva under vad ledningen redan har beslutat. De (av vd) mest omtyckta styrelseledamöterna är ofta de som antingen tiger eller gång på gång prisar ledningen för ett gott arbete.
Dessa har missuppfattat rollen som styrelseledamot, nämligen att med råd och expertkompetens vara ett stöd för vd men även kritiskt granska vederbörande å ägarnas vägnar. Man behöver varken vara otrevlig eller tycka illa om vd för att kunna uppfylla sitt egentliga uppdrag. Att rakryggat, dock respektfullt, ifrågasätta ledningen bör vittna om ett gott förberedelsearbete, engagemang, intresse för bolaget och strävan efter konstruktiva förändringar. Av förklarliga skäl finner jag mer dynamik i bolag där styrelseledamöterna också är delägare.

I vårt grannland Danmark råder det ett betydligt mer dynamiskt debattklimat.
I Tyskland uppfattas avvikande åsikter som ett tecken på professionalism och de som hela tiden strävar efter att inte yttra några avvikande åsikter upplevs som oseriösa och inkompetenta. Varför är vi i Sverige så konflikträdda och varför uppfattas meningsskiljaktigheter som något hotfullt och fientligt?