Detta fick jag nyligen (återigen) höra, när jag föreslog några kompetenta kvinnor till ett uppdrag. De andra närvarande herrarna höll tyst och det tolkade jag som att även de var av samma uppfattning som den frustrerade.
”Men det ena behöver ju inte utesluta det andra. Och jag har aldrig föreslagit några idioter eller `”bara kön” utan mycket kompetenta människor som råkar vara kvinnor”, replikerade jag som var lika frustrerad som den arge mannen, även om jag borde varit luttrad vid det laget.
För många människor – däribland även en hel del bakåtsträvande kvinnor – är det svårt att se kvinnor i sammanhang som av tradition i många år befolkats av män och jag kan förstå bakgrunden till denna attityd. Men om någon kopplar det manliga könet till kompetens och det kvinnliga till det motsatta – även om det uttryckligen inte framförs så – blir jag både rädd och orolig för det samhälle vi lever i och bygger.
Jag har under årens lopp haft möjligheten att både i valberedningar och i andra sammanhang föreslå lämpliga kandidater till olika poster eller uppdrag. När det har gällt en man har jag ofta enbart behövt nämna ett namn och göra en ytlig beskrivning av dennes profil. Det har tydligen varit underförstått att han håller måttet! När mitt förslag däremot har handlat om en kvinna har jag känt att jag verkligen måste ligga i för att ”sälja in” vederbörande – oavsett hur kompetent och erfaren kvinnan i fråga varit. Det har känts oerhört viktigt för mig att redan från början se till att hon får den respekt och det förtroende hon förtjänar, då många verkar tro att en kvinna kvoteras in och inte väljs tack vare egna meriter.
Jag måste erkänna att även jag ofta har varit tuffare och mer noggrann i valet av kvinnor, trots att jag så gott jag kunnat har gjort mitt bästa för att ha ett jämställdhetsperspektiv där jag har haft makten att påverka. Den utvalda kvinnan förväntas inte enbart av männen utan också av oss kvinnor att vara perfekt och felfri. Inte endast hennes yrkeskompetens bör falla folk i smaken utan även i allra högsta grad hennes personlighet. För hon ska ju bana vägen för oss andra kvinnor genom att med sina oerhörda kvalifikationer ta alla med storm!
En manlig kandidat föreslår jag bara. När det gäller en kvinnlig sådan känner jag kravet att jag måste kunna gå i borgen för henne.
Jag hör mig själv ofta tänka när jag undersöker en kvinnas lämplighet, innan jag kan föreslå henne: ”Är hon tuff också? Har hon pondus? Har hon så pass gott självförtroende och är hon så pass trygg i sig själv att hon inte så småningom låter sig slukas av makten? Är hon ödmjuk? Är hon en sådan som vill bana vägen för andra kvinnor? Annars får det hellre bli en man som öppnar dörrar även för kvinnor än en kvinna som inte gör det etcetera etcetera.”.
Inte undra på att det ser ut som det gör t i samhället, i bolagsstyrelser och bland ledningsgrupper i olika företag och organisationer, när även sådana som jag ställer så mycket högre krav på kvinnor än på män!
Maria Masoomi
Matentreprenör, dietist och kostekonom samt fristående kolumnist i UNT