De ledande politiker som reser runt i landet med mängder av möten och framträdanden varje dag håller naturligtvis inte med. Och mängden av utfrågningar och debatter är förmodligen större än någonsin.
Ändå finns en utbredd känsla av att valrörelsen inte går för fullt. Det tycks finnas färre affischer än vanligt och påfallande få från en del av partierna. Utdelningen av valinformation – partireklam med tillhörande valsedlar – är ojämn. Kanske ska detta förklaras med att partierna prioriterar annat eller med att man inte vill bidra i onödan till den nedskräpning som alltid följer med valkampanjer?
Men miljömedvetande kan knappast förklara att trycket på debattsidorna, exempelvis i UNT, hittills också varit lägre än vid tidigare valrörelser. Det finns flera faktorer i spel.
En tänkvärd hypotes är att det extremt oklara läge som råder i frågan om nästa regeringsbildning har fått en helt annan effekt än den som de flesta förväntade. Man föreställde sig att valrörelsen, som en följd av oklarheten, skulle bli intensivare än vanligt och att angrepp och motangrepp skulle bli mer högljudda.
I stället förefaller det motsatta ha inträffat. De ständiga frågorna på temat ”vem tar vem” går uppenbarligen inte att besvara fullt nöjaktigt i förväg – inte för någon. Och resultatet tycks bli att partiernas ledande företrädare upprepar ett antal välkända ”talepunkter” men i övrigt aktar sig för att säga något som de kan riskera att få äta upp efter valet, eller för att stänga nödutgångar som skulle kunna behövas. Det påverkar också hur partierna driver olika sakfrågor.
Inte ens Vänsterpartiet driver kravet på stopp för vinster i välfärden så intensivt som många hade väntat sig. Försvaret, som var en av den gångna mandatperiodens stora frågor, var frånvarande ända fram till häromdagen då Socialdemokraterna lovade mer pengar längre fram. Blockeringarna på arbetsmarknaden, till exempel för nyanlända, hade kunnat bli en stor debattfråga men partierna gör inte mycket mer än upprepar ståndpunkter som redan är kända. Migrationen är till stor del neutraliserad som stridsfråga.
Två ämnen har dock tagit sig i förhållande till läget i våras, nämligen sjukvården och klimatet, som det verkar till gagn för KD och Miljöpartiet. Fler frågor kan komma upp mot valrörelsens slut – Liberalerna (liksom Centern) gör vad de kan för att få väljarna att inse att valet handlar om samhällets grundläggande karaktär och värderingar. Det vore bra om det hjälpte.
Någon lösning på regeringsfrågan måste vi till sist få. Och regeringen, vilken det nu blir, måste regera, ta initiativ och söka stöd för konstruktiva förslag. Kanske kommer de intressanta sakpolitiska diskussionerna efter valet i stället för före?