Hus som ännu inte passerat bäst-före-datum rivs för att ge plats åt mer, för byggherren, lönsamma byggnader, fler bostäder måste fram, snabbt, så att Uppsala inte tappar farten. På köpet avlövas vackra Uppsalamiljöer. Ett exempel på det är rivningen av hus signerade den legendariske stadsarkitekten Gunnar Leche i Luthagen.
Att kommunen för bara några decennier sedan på goda grunder knappt vågade bygga alls verkar de flesta i bygg- och planerarbranschen ha glömt bort.
Den som vill minnas mer om detta kan läsa boken Uppsala bygger vidare, en bok om Uppsalas byggenskap mellan 1990 och 2010, allt under Ingvar Blomsters, Ingemar Ehlins och PO Sporrongs redaktörskap. Och man bör minnas att bostadsbyggandet kom igång igen i staden för kanske bara 15 år sedan.
Den som vill komma undan fartvinden från dagens bostadsbyggande- och planering kan söka lä på Upplandsmuseet där Uppsalas meste betraktare Lars Lambert och museet arrangerat en utställning på temat Människan och staden. Lambert har ju gett ut ett antal böcker med bilder från det svunna Uppsala och man känner igen motiven, signerade Henri Osti, Gunnar Sundgren med flera.
Även stadsplanerarna bör ha stor nytta och glädje av utställningen. Där, på tredje våningen i den gamla Akademikvarnens kvarlämnade byggnad, stiger ett förflutet Uppsala fram, ett Uppsala där staden präglades av handel, småindustri och hantverk. Fortfarande långt in på 1950-talet kunde det inne på gårdarna i den ännu inte rivna stadskärnan finnas tunnbindare, plåtslagare, glasmästare, symaskinsbutiker och cykelreparatörer till Uppsalabornas tjänst.
Fliten dominerade stadskärnan. Visst fanns det kaféer och näringsställen, men innerstaden var i första hand inte en plats för njutning och rekreation utan mera till för strävan och idoghet.
Lars Lambert och museet visar också upp tre uppmärksammade bostadsområden, signerade Gunnar Leche: Lasseby gärde som var det kommunala bostadsbolaget Uppsalahems första bostadsområde från 1946–47, Tunabackar som byggdes mellan 1947 och 1950 och Salabacke som kom till under åren 1950 – 53.
Alla tre områdena utmärks av en genuin omsorg och värme om och för sina hyresgäster. Tvättinrättningar byggdes liksom butiker, samlingslokaler, plaskdammar och stora tak under vilka barnen kunde fortsätta leka när det regnade.
Jag gav mig av för att leta efter moderna motsvarigheter och hittade en: kvarteret Cementgjuteriet i Librobäck med lekplatser, butiker och service i markplanet. Där fanns en del av det som finns i Leches områden – så när som på grönskan och regntaket för lekande barn – samt ett torg, Mimmi Ekholms plats.
Mimmi Ekholm påminner oss om att vi haft duktiga kvinnor i Uppsala som på ett affärsmässigt vis kunnat leda företag också i branscher som cementgjuterier.