Datalagringsdirektivet innebär att tele- och internetoperatörer blir skyldiga att lagra uppgifter om telefonsamtal, sms och e-post. Själva innehållet i kommunikationen får dock inte sparas. Brottsbekämpande myndigheter ska kunna använda uppgifterna för att utreda grova brott och för att kartlägga varifrån, när, hur länge och med vem misstänkta har haft kontakter.
Informationen ska alltså sparas ifall den behövs i de fall där brottsmisstanke uppkommer. Ett annat sätt att uttrycka det är att man lagstiftar om ett införande av storebrorssamhället.
Hur kunde det gå så fel?
För att få svaret på frågan får man gå tillbaka till mitten av förra decenniet och terrordåden i Madrid 2004 och i London 2005. Datalagringsdirektivet blev en konsekvens av de nya hoten mot samhället. Om det var rätt åtgärd att ta till väckte dock redan från början diskussion. Kritiken mot direktivet var stark, eftersom datalagringen innebar så påtagliga inskränkningar av medborgarnas rätt till privatliv.
Men kritiken var dock något som den svenska regeringen tog lätt på. Den dåvarande S-regeringen och i synnerhet justitieminister Thomas Bodström (S) drev på utvecklingen. Sverige var en av initiativtagarna till det rambeslut om datalagring som kom att ligga till grund för direktivet.
Datalagringsdirektivet har från början varit kontroversiellt. Kommissionen har i en utvärderingsrapport redan konstaterat att det måste göras om. Den europeiska datatillsynsmannen konstaterar att direktivet brister på en rad viktiga områden och utesluter inte möjligheten att direktivet upphävs.
Men med eller utan brasklapp kommer en majoritet av riksdagsledamöterna med all sannolikhet att godkänna implementeringen av direktivet i veckan. De är väl medvetna om att de röstar igenom ett direktiv som definitivt inskränker och kanske också kränker medborgarnas rätt till privatliv. De anser emellertid att de inte har något val.
Införandet av direktivet har redan skjutits upp i ett år, vilket inneburit att Sverige kommer att bli skyldigt att betala ett skadestånd i 100-miljonersklassen till EU. Sverige har också som medlem i EU förbundit sig att införa direktiv i rätt tid och det är för sent att påverka innehållet i datalagringsdirektivet. Det borde regeringen och EU-parlamentarikerna gjort då direktivet ännu inte antagits. Som man bäddar får man alltså ligga?
Men Sverige har inte bara förbundit sig att följa EU:s fördragsregler. Man har också anslutit sig till Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna och det kan visa sig bli den räddningsplanka som många kritiker drömmer om. Europakonventionens åttonde artikel handlar om rätten till privat- och familjeliv. Dessa rättigheter går att inskränka, om åtgärden har stöd i lag, har ett legitimt syfte och kan anses vara nödvändig i ett demokratiskt samhälle.
Den stora knäckfrågan är just om datalagringen kan anses vara nödvändig eller om det funnits andra effektiva om än mindre inskränkande åtgärder som gett jämförbara resultat?
Datalagringsdirektivet gör oss alla till potentiella brottslingar. All information samlas ifall någon av oss begår ett brott. Alternativet hade varit att börja samla in information först då misstanke om brott uppkommit. Det skulle inte vara ett orimligt alternativ i synnerhet då ingen med säkerhet har kunnat visa att datalagringen leder till effektivare brottsbekämpning.
En annan oroande faktor är att det redan finns exempel på hur uppgifterna har använts på ett sätt som knappas handlar om att bekämpa grov brottslighet. Uppgifterna har exempelvis använts för att man ska kunna kontakta vittnen till en olycka, som utan datalagringen inte hade kunnat identifieras.
Storebrorssamhället är här. Om det kommer att kvarstå kan mycket väl bli en fråga som Europadomstolen för mänskliga rättigheter får avgöra.