Under torsdagseftermiddagen 19 maj befann sig tre sverigedemokrater i Uppsala för att dela ut flygblad. På Svartbäcksgatan, ett stenkast från Stora torget, angreps de av en större grupp och misshandlades med sparkar och slag.
Sverigedemokratiska ungdomsförbundets förbundssekreterare, Uppsalapolitikern Pavel Gamov, har skyllt angreppet på Ung vänster, som var på plats vid tillfället och delade ut flygblad. Ung vänsters lokalavdelning förnekar dock all inblandning.
Även om det knappast råder vattentäta skott mellan grupperingarna i den yttre vänstern, lika lite som i den yttre högern, är Ung vänster normalt sett en fredlig organisation som ägnar sig åt politiskt arbete – inte åt att misshandla meningsmotståndare.
Det finns det däremot andra som gör. I den frihetliga vänsterns ofrihetligare delar står parlamentarismen inte högt i kurs. ”Direkt aktion” är den föredragna metoden, och i vissa tolkningar innebär det våld och trakasserier.
Vilken grupp, om över huvud taget någon organiserad rörelse, som ligger bakom misshandeln på Svartbäcksgatan är ännu oklart, och ingen bör därför pekas ut utan bevis. Men problemet med politiskt våld låter sig heller inte avgränsas till en enskild organisation, och finns inte bara på en sida politiken.
Den yttre vänstern och den yttre högern hyser bägge två förövare, men är också mest utsatta för våldet. Bland våra riksdagspartier är Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna unikt hårt drabbade.
Allra värst är våldet mot SD, som drabbats av flera mycket brutala överfall på ledande politiker, exempelvis den blodiga misshandeln av förre pressekreteraren Martin Kinnunen och hans sambo i Stockholm år 2009. Tyvärr gör partiets främlingsfientliga budskap att den demokratiska offentligheten alltför sällan solidariserar sig med partiets aktivister när de utsätts för sådant våld.
Den fullt rimliga avskyn för SD:s politik kommer på så vis att skymma det viktigare demokratiska problemet.
Men det är nödvändigt att förstå att det politiska våldet inte i första hand riktar sig mot själva offren, och inte ens mot de idéer de företräder – idéer bemöts som bekant bäst med andra idéer. Attackerna riktar sig tvärtom mot det politiska system som tillåter dem att tala fritt.
Det problemet kan inte lösas av polisen. Det kräver ett moraliskt och politiskt ställningstagande också från dem som inte själva drabbas, även om offrens politiska åsikter är frånstötande.
Bara så kan vi försvara det demokratiska samhällets mest grundläggande överenskommelse: att gator och torg är allas egendom, att yttrande- och församlingsfriheten gäller alla lika, och att också obekväma, upprörande och till och med felaktiga idéer måste få brytas fredligt mot varandra.