Alliansen fortsätter få dystra siffror i opinionsundersökningarna. I senaste Novus-mätningen får alliansen omkring 39 procent, jämfört med de rödgröna som ligger runt 50 procent. Det påminner om hur det såg ut inför valet 2010. Men mycket har hänt sedan dess.
Allianspartierna behövde inte anstränga sig så särskilt mycket under valrörelsen 2010. Socialdemokraternas samarbete med Vänsterpartiet skrämde mittenväljare. Samtidigt försökte omvärlden återhämta sig från en djup finanskris. Sverige klarade sig genom krisen – mycket till följd av att regeringen höll fast vid skattebetalarnas pengar. Men den kommande valrörelsen lär inte bli någon favorit i repris för alliansen. Socialdemokraterna har skärpt till sig och det ställer högre krav på alliansens politik.
Från vänsterhåll, och även från visst håll i högern, menar man att regeringen är visionslös. Socialdemokraterna försöker ge en bild av att de är mer reforminriktade än alliansregeringen. Reinfeldt är trött och förblindad inför sin omvärld är budskapet – mycket likt den retorik som alliansen använde sig av mot Göran Persson 2006.
Kritiken från höger menar också att alliansen bara förvaltar socialdemokratisk politik. Skulle en högerregering, som säger sig vilja ta ansvar för statsfinanserna, verkligen godkänna en så stor affär som Nuonaffären? Varför har man inte gjort något åt de snedvridna jordbrukssubventionerna? Varför vill man inte se över den orörliga arbets- eller bostadsmarknaden?
Alliansregeringens försiktighet är förståelig. Allt för snabba förändringar kan få oanade konsekvenser – och det kan påverka stödet från väljarna. Det är något man lärt sig från Carl Bildts borgerliga regering under tidigt 90-tal. Men alliansregeringen har själv fått erfara vad snabba reformer kan leda till. När regeringen reformerade socialförsäkringarna förra mandatperioden fick man backa och ändra i lagstiftningen när nyheterna om människor som kommit i kläm nådde Rosenbad. Under processens gång hade man inte riktigt lyssnat på invändningarna från Försäkringskassan och Sveriges Kommuner och Landsting.
Men samtidigt finns det inga ursäkter för regeringen att inte vilja ta tag i stora samhällsfrågor. Sverige står inför flera utmaningar, som bland annat rör villkoren för landets företagare, en stelbent arbetsmarknad och bostadsbristen. Det behövs en översyn av bostads- och arbetsmarknaden och skattesystemet. Det är inga frågor som kan skjutas upp för all framtid.
Det allianspartierna behöver göra under hösten är att finna svaret på frågan varför man vill sitta ytterligare fyra år i regeringsställning. Är det för att fortsätta förvalta redan förd socialdemokratisk politik? Eller vill man åstadkomma riktiga förändringar för att lösa de samhällsutmaningar som man säger sig se? Det är frågorna som de fyra partiledarna bör diskutera. Annars är det kanske Stefan Löfven som sitter i Rosenbad nästa höst.