Vad ska vi göra i rymden?
På en forskningsstation i Utahs öken simuleras förhållandena på Mars. Men vem blir först att skicka människor till den röda planeten?
Foto: Douglas C Pizac/Scanpix
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
När USA:s utrikesminister Hillary Clinton besökte Delhi i början av veckan, gjorde hon det med en rad viktiga frågor i bagaget. Kärnkraften. Pakistan. Vapenhandel. Och så rymden, förstås. När Indien skickade upp sin första månfarkost i höstas var det ett styrkeprov från en vetenskapsnation på frammarsch. Och ambitionerna är lika höga som kostnaderna är låga. Det indiska rymdprogrammet har beskrivits som ett världsrymdens lågprisflyg. Under Clintons besök beslutade de båda länderna att fördjupa sitt rymdsamarbete.
I Kina har utvecklingen nått ännu längre, och efter bemannande rymdfärder är man nu i färd med att bygga en egen rymdstation. Den internationella stationen ISS är uppenbarligen inte nog för de kinesiska taikonauterna. Kina, liksom Indien, räknar med att promenera på månen inom en tioårsperiod. I Japan är ambitionen att börja bygga en bemannad station på månen 2025.
I samband med 40-årsdagen av den första månlandningen sade Europeiska rymdorganisationens generaldirektör Jean-Jacques Dordain att han är säker på att människan kommer att åka tillbaka till månen, men att man kommer att åka tillsammans - inte som representanter för rivaliserande länder. Han ser framför sig ett brett, internationellt samarbete. Dordains hållning är naturligtvis vettig - rymdresor måste ske i forskningssyfte, inte som nationalistiska manifestationer.
Men den europeiska ambitionen att hålla rymdforskningen apolitisk får nog betraktas som en lokal företeelse. I slutet av sin ämbetstid pratade George W Bush gärna om bemannande expeditioner till Mars. Syftet med en sådan resa är snarast att pinka in revir, peta ned en flagga och visa att Uncle Sam fortfarande har musklerna i behåll. För det vetenskapliga värdet med mänsklig närvaro är inte större nu än det var 1969.
På det pågående sydasiatiska toppmötet i Thailand har Indien och Kina slagit fast att de må vara rivaler i handelsfrågor, men i övrigt skall samarbeta i allt väsentligt och bygga upp en varaktig vänskap. Men rymdprogrammen talar sitt tydliga språk, och det är svårt att tolka de planerade månpromenaderna som något annat än försök att sätta ned propagandafötterna jämte Armstrongs och Aldrins, i en begynnande asiatisk rymdkapplöpning.