Vad rut-debatten borde handla om
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Trots den hetsiga debatten är hushållsnära tjänsteproduktion än så länge är en marginell verksamhet. Dyrt är det absolut inte: Regeringen har budgeterat någon miljard för avdraget, men säger samtidigt att det mycket väl kan bli plus för statskassan om det visar sig att en del av jobben annars skulle utförts svart eller inte alls.
Även om många kritiker fokuserar på kostnaden för avdraget, är det knappast där skon klämmer. Rut-avdraget är inte kontroversiellt för att det rör sig om många jobb eller mycket pengar, utan för vad det symboliserar: En fundamental omvandling av den svenska ekonomin och människors anställningsförhållanden.
I Sverige har jobb länge varit något man har på en arbetsplats med många anställda, där chefen är lika mycket en funktion som en människa. Rut-avdraget bygger i stället på tanken att människor kan arbeta åt andra människor i deras hem. Det är fullt begripligt att det känns lockande för vissa och skrämmande för andra. Framförallt är det förmodligen ovant för de flesta, eftersom den svenska arbetsmarknaden under lång tid sett annorlunda ut.
I snart 40 år har Sverige haft höga skattekilar på arbete. Kostnaden för att anställa någon är mycket högre än vad den anställda får ut efter skatt. Det betyder att den som vill bli anställd måste vara mer produktiv, eller acceptera en lägre lön, för att vara lönsam att anställa trots skatterna.
Sverige klarade sig länge bra genom att kombinera hög arbetsproduktivitet och höga löner. Men när utländska företag med framgång började konkurrera med svensk industri, samtidigt som skatterna höjdes kraftigt på 1970-talet, blev det svårare. Staten valde att subventionera problemföretag samtidigt som arbetslösheten hanterades av välfärdsstatens stödsystem. Strategin var ohållbar i längden, och konsekvenserna ser vi än i dag.
1970 fick ungefär 10 procent av de vuxna svenskarna sin försörjning från trygghetssystemen. Samma siffra i dag är runt 20 procent. Med en annan politik kunde många i stället ha fått jobb i en växande tjänstesektor. Men det skulle också ha inneburit en annan arbetsmarknad med ökad lönespridning.
Är vinsterna i form av högre sysselsättning och nya vägar in på arbetsmarknaden tillräckliga för att uppväga ökad lönespridning och förändrade arbetsvillkor? Jag lutar åt att så är fallet, men det är i grunden en ren värderingsfråga. I bästa fall har debatten om rut-avdraget startat en diskussion som är både ekonomiskt relevant och ideologiskt laddad. Det händer verkligen inte varje dag.
Förutsättningen är dock att både politiker och journalister undviker att fastna i siffror och detaljer. Det händer däremot alldeles för ofta.