Vad är viktigast med översiktsplanen?
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det viktigaste instrumentet för fullmäktigeledamöterna kan den nya översiktsplan som ska vara färdig 2010 bli. Den ska då ersätta den fördjupade planen över Uppsala från 2002, den några år yngre trafikplanen samt översiktsplanen för hela kommunen.
En översiktsplan är ingen okomplicerad historia. Ser man tillbaka åtta nio år finner man att skillnaden mellan planerna och det verkliga utfallet varit betydande. Stundtals förefaller det som om Översiktsplan för staden 2002 klubbades i fullmäktige - och sedan glömdes bort.
Jag påstår inte att det nödvändigtvis måste vara fel att frångå en plan om det finns tunga skäl för det men egentligen borde fullmäktiges ledamöter fråga sig först om Uppsala verkligen behöver en plan och i så fall hur tvingande den ska vara.
Inför arbetet har tre så kallade strategiska utmaningar formulerats: att växa in i rollen som storstadskommun, klimatimperativet samt att bädda för ett genomförande. Avgörande frågor att ställa sig för en kommun, anser jag och säkert många andra. Som det mesta när det gäller planering hänger de tre utmaningarna tätt samman. Att växa in i storstadsdräkten kan inte ske utan att hänsyn tas till klimatutvecklingen. Och ingenting kan ske om inte medborgarna är någorlunda med på noterna. Så kanske det rentav är så att den färdiga planen inte är det viktigaste utan arbetet med den.
Under den senare delen av 2000-talet har ju Uppsala vuxit vilt. Somlig utbyggnad har skett enligt de premisser som fanns för ett decennium medan annat har fått styras av förändrade omständigheter.
Det som varit problematiskt har dock varit att en hel del utbyggnad fått ske alltför lössläppt. Det verkar som om färdigställandet av institutioner och bostäder varit det viktigaste medan utformningen och konsekvenser för medborgare, miljö och stadsbild varit synnerligen underordnade faktorer.
Så går det inte att ha det. Det vore därför välgörande om det närmaste året fram till 2010 kan användas för en process där eftertanken och det ansvarsfulla framåtblickandet får stå i centrum. Självfallet går det inte att få konsensus om varje gatstump eller varje markbit i kommunen men någon sorts gemensam linje borde det gå att skapa.
Det har i första hand inte så mycket med ideologiska skiljelinjer att göra utan mera med en övergripande syn på samhälle och landskap. Varje grönyta måste inte bevaras till sista grässtrået men den behöver inte heller bebyggas till sista kvadratcentimetern. Och varje kommunal kvadratcentimeter måste inte ses med lönsamhetens glasögon.