Det amerikanska säkerhetsorganet NSA samlar i stor skala in rådata om telefonsamtal och internettrafik i syfte att skydda landet mot terrorism. Amerikanerna i allmänhet accepterar uppenbarligen detta. Och Barack Obama som under sin första valkampanj var kritisk mot olika inslag i den skärpta säkerhetslagstiftningen efter 11 september 2001 har i stället fått ta över ansvaret.
När avhopparen Edward Snowden avslöjade delar av verksamheten för Washington Post och brittiska The Guardian uttalade Obama sitt stöd för den. Snowden har agerat mer ansvarsmedvetet än Bradley Manning som häromåret läckte urskiljningslöst till Wikileaks, men lär ändå nu komma att jagas runt världen av USA:s säkerhetstjänst. Men han har avslöjat något som måste bli allmänt känt och ifrågasatt.
Chocken efter 11 september sitter i och de flesta amerikaner nöjer sig tydligen med påståendet att övervakningen gäller utländska medborgare. Och det är riktigt att det finns regler för hur man, när en misstanke uppstår, får gå vidare för att eventuellt övervaka amerikaner. En artikel i Financial Times i går av Columbia-professorn Philip Bobbitt går helt på denna linje. Men det är klart att också amerikaner kan drabbas, även om de är helt oskyldiga. Och framför allt så är det en helt orimlig linje att ursäkta denna verksamhet med att den ”bara” drabbar utlänningar.
Ilskan i Europaparlamentet när avslöjandena debatterades i går var följaktligen massiv från alla partigruppers sida. ”Utlänningar – det är alltså vi”, sade den holländska liberalen Sophie in´ t Veld och anklagade europeiska regeringar för att ha vikt sig för sina amerikanska allierade i kampen mot terrorismen. Man kan tillägga att med utlänningar avses ju inte bara européer utan alla som inte råkar vara just amerikaner.
Man kan också beskriva det vi nu ser som en kombination av två olyckor – dels av mindre genomtänkta reaktioner på attentaten den 11 september, dels av den sjuka inom underrättelsevärlden som består i att man tror att säkerheten ligger i mängden av uppgifter. Och med vår tids teknologi finns egentligen ingen gräns för hur mycket uppgifter man kan samla in.
Det är naivt att tro att de stora it-företagen skulle vara att lita på när det gäller den personliga integriteten. Kan man använda de personuppgifter man har för kommersiella syften så kan man också låta säkerhetsorganen få tillgång till dem. Hur stor nytta som säkerhetsorganen sedan har av uppgifterna är en öppen fråga. Man lyckades inte ringa in Bostonbombarna.
Säkerhet måste alltid vägas mot integritet, men urholkad integritet upplevs också som ett hot mot den enskildes säkerhet. För denna typ av datainsamling över nationsgränserna sker ingen avvägning alls. En internationell reglering är nödvändig. EU:s representanter måste nu driva detta mycket hårt i sina fortsatta kontakter med USA.