2016 var året då Uppsalaborna inte kände igen sig. Den som rörde sig utanför sina invanda spår och besökte en ny stadsdel möttes av nya vägar och nya huskroppar, på rad eller till synes huller om buller, lite modernt så där. Det går fort att bygga med nya metoder, prefabricerade väggar sätts upp och husen tar form. Och som det byggs i Uppsala. Mest i landet per capita, enligt decemberstatistiken från företaget Sverige bygger. 3 500 nya bostäder i länet under de första tre kvartalen, de allra flesta i Uppsala kommun.
Bostadsbristen är ju svår i landet och Uppsala är på många sätt ett föredöme. För det första har det rått politisk enighet om byggandet och hur det ska gå till. Den förra majoriteten banade väg genom en ny strategi för markanvändning, kontakter med byggherrar och markköp. Hyresrätter och bostadsrätter, planarbeten och snabbare bygglovsprocesser. Det har hela tiden funnits en samsyn, vilket har varit en stor fördel. Den rödgröna majoritet som tog över 2014 hade bra förutsättningar, men har också ökat trycket ytterligare.
Men det finns ett inslag av hybris i stadens nuvarande tillväxt. Tung remisskritik mot den nya stadsdelen Ulleråker, som hotade stadens framtida vattenförsörjning, gjorde visserligen att området krymptes, med bara från ursprungliga 8 000 till 7 000 bostäder. Det kommer också att bli svårt att bevara framkomligheten i Uppsala, med alla bilar som följer med nya invånare. Särskilt som man inte har tänkt sig en ny bro för biltrafik vid Ultuna.
Det byggs väldigt tätt i Uppsala, med huskroppar som skymmer varandra, med insyn och brist på dagsljus. Det byggs på höjden som aldrig förr, upp till tolv våningar. Varje plätt kan utnyttjas för ytterligare ett hus. Råbyvägen, Fyrislundsgatan, Industristaden och Librobäck påminner om stadsdelar i Stockholm eller Paris. Många vill flytta till Uppsala ändå, här finns jobb och utbildning. Men man får inte glömma att en del av Uppsalas attraktivitet ligger just i småskaligheten, den stora småstaden. Hur ser man på Uppsala om 20-30 år?
För idrottsintresserade Uppsalabor var 2016 ett år att minnas då staden fick ett allsvenskt herrfotbollslag igen, efter över 40 år för Sirius utanför den högsta serien. En injektion för Uppsala i stort, särskilt när nya Studenternas står klar om ett par år. Dessutom fattades till slut ett beslut om den nya arenan i Gränby, Uppsala Eventcenter. Fem, tio eller femton år försenad, beroende på hur man ser det.
Arenor är ett riskprojekt och Uppsala får förlita sig på att förre S-politikern Ilija Batljan är en tillförlitlig och långsiktig ägare. Någon annan intressent har i alla fall inte funnits. Och så kan man alltid hoppas att ishockeylaget Almtuna tar samma väg som Sirius.
Såväl nya bostadsområden som arenor måste förlita sig på en kollektivtrafik som håller måttet. Uppsalas bussnät kommer att byggas ut fram till 2030, sedan måste det kompletteras med spårväg för att alla ska få plats. Förhoppningsvis kan också nästa järnvägsplan innebära att fler spår byggs mellan Uppsala och Stockholm, vilket skulle öppna för att staden expanderar söderut. Det ser bättre ut för det projektet sedan höghastighetsbanan Stockholm-Göteborg-Malmö nu ser ut att förpassas till papperskorgen.
Året som gått har även präglats av det kommande rektorsvalet vid Uppsala universitet. På konsistoriets möte i september lämnade ordförande Carola Lemne ett nytt förslag om hur valet ska gå till. Styrelsen har hamnat på kollisionskurs med stora delar av forskarkollegiet som anser att de förlorar inflytande över processen, till förmån för näringslivet. Oron är befogad och fortsättning följer 2017.
Allt som allt har 2016 varit ett år av förändring och framåtrörelse för Uppsalaborna. Till framtidens storstadsbor hör också familjen Ahmadi, som skulle utvisas trots att Migrationsverket fattat beslut på falska grunder. Till slut kom beskedet att de får stanna. ”Vi kan arbeta och fortsätta att bo här i Uppsala. Vi är oerhört glada för det”, säger sonen Hasem Ahmadi efter vad som blev ett gott slut på året.