Ibland kan man få för sig att utvecklingen av Uppsala sker utan eftertanke eller hänsynstagande till den historiskt och kulturellt värdefulla och intressanta staden. Höghus mitt i den trånga och känsliga stadskärnan, högbroar för genomfartstrafik över Fyrisån på flera ömtåliga platser, och höga moderna bostadshus i miljöer som borde fredas – allt kan ses som exempel på att utbyggnaden av staden löper amok.
Men riktigt så illa är det inte. All utbyggnad sker sannerligen inte utan planer som antagits i demokratisk ordning och visst ifrågasätts mycket av den planerade byggenskapen som i vissa fall också stoppas eller modifieras.
Men en gemensam karta och kompass för Uppsala saknas, hur många översiktsplaner som än fastställs. För översiktsplanerna är ju bara riktlinjer, inte juridiskt bindande som exempelvis detaljplaner och avsteg från de senaste översiktsplanerna skulle bli en diger lista.
Ett försök att forma en karta för staden bjöd en debatt i Konstmuseet i Slottet på i förra veckan. Personer med skilda plattformar som konstvetare, stadsplanering, arkitektur gav en bild av ett Uppsala som inte riktigt funnit sin nya arkitektoniska identitet utan fortfarande styrs av seklernas minnesmärken, Domkyrkan, Carolina Rediviva, Slottet, Linnéminnen och Universitetsbyggnader. ”Det moderna” är representerat av en ofta ointressant arkitektur. Visst finns det uppstickare men många gånger är uppkäftigheten av provokativ natur utan att något särskilt av värde tillförs – med Konserthuset vid Vaksala torg som lysande undantag.
Höghus är ju ett sätt att väcka uppseende i Uppsala men de förefaller mera vara ett resultat av stora ekonomiska intressen än ett arkitektoniskt tillskott till stadsbilden.
Vem har makten över byggandet i Uppsala? frågade författaren Lars Lambert i panelen och svaret han fick var entydigt: Det är ju politikerna.
Visst, det är i byggnadsnämnd och kommunfullmäktige den största makten över Uppsalas stadsbild ligger men om politikerna inte intresserar sig så mycket för utformningen utan överlåter detta till byggarna blir det ju varje byggherre som får makten över sin egen fastighet och därmed stadsbilden.
Detta leder i sin tur till ingen riktigt tar ansvar för att måna om stadens utseende och att – nästan – vad som helst kan dyka upp på en tom tomt runt nästa gathörn.
Så om man får önska något så vore det lokala politiker med mer värme, kärlek och ansvar för Uppsala och stadens och kommunens utveckling. Stadsutveckling är inte bara en ekonomisk verksamhet eller något som enbart är viktigt för att skynda på tillväxten. Stadsutveckling är något som är viktigt för Uppsalas identitet som en modern kommun som vilar på historiens grund.
Kanske skulle en politikerutbildning i stadens historia, i arkitektur och konstvetenskap vara något som ökade kommunpolitikernas engagemang i stadens utveckling – och den egna självbilden.